Nu ska jag tala!

Kvinnan reser sig, harklar sig, rättar till den färgstarka, mönstrade klänningen, och börjar prata, lite tveksamt först men sedan med stark och klar röst.

– Mitt namn är Rosa och nu ska jag tala. Jag tror inte ni är vana vid att vi kvinnor från mayabefolkningen tar plats och tar ton, men det tänker jag göra. För det har jag lärt mig. Det har den här kvinnogruppen lärt mig. Vi måste ta plats och höras för annars kan aldrig våra liv bli bättre och vi kommer aldrig att behandlas med respekt.

Orden börjar snart rinna ur Rosa. Och hon lyckas blanda utsatthet och stolthet. Rosa skrattar och skämtar, skäller och bannar. Hon ömsom ler med hela ansiktet och ömsom sänker blicken i allvar.

Guatemala är ett av världens mest ojämlika länder – och därmed ett av världens mest orättvisa. Klyftorna mellan rik och fattig, bemedlad och obemedlad, är groteska. Som besökare i Guatemala upplever man detta överallt. Den höga kriminaliteten och våldsnivåerna i samhället är ett tecken på det – många har inget och försöker komma åt välståndet från de som har, ibland med våld och vapen.

Men de allra fattigaste och mest utsatta använder inte våld. Inte vapen. De allra fattigaste i Guatemala är kvinnor ur mayabefolkningen. Vad använder de? De använder organisation och sina röster.

Föds man som flicka av ursprungsbefolkningen maya är man liksom redan dömd till fattigdom och förtryck.

– Då finns ett tak för hur mycket du kan drömma, hur mycket du kan förvänta dig av livet. Och det taket är lågt, förklarar Rosa.

Rosa är en av deltagarna i kvinnogruppen Gropa Comunal. Kvinnogruppen sparar pengar ihop. De har en liten bank, en sparlåneklubb. Den ger ett välbehövligt ekonomiskt uppsving till kvinnorna, som ofta kämpar för sin överlevnad varje dag. Kvinnogruppen har också nästan en typ av studiecirkel där man pratar om gemensamma problem och utmaningar, och lär sig hur lagar och system fungerar. De har inbjudna gäster som inspirerar.

Kvinnogruppen är också en plats där man, faktiskt, dricker te och skrattar ihop – och eftersom det för många av kvinnorna är enda, ofta första, gången man lämnar hemmet och träffas utan sin man – så är det kanske viktigast av allt. Att träffas och få en gemenskap.

Så vad Rosa och hennes väninnor i kvinnogruppen gör är att de faktiskt börjar knuffa det där taket uppåt. Taket som lagts över vad de kan rimligen kan förvänta sig av livet.

IM och IMs givare stödjer många kvinnogrupper som Gropa Comunal. De får stöd att ge utbildning till deltagarna i hur man organiserar sig. Hur man sköter bokföring i en liten sparlåneklubb. Hur man får tillgång till möteslokaler. Hur man lär sig fylla i rätt papper. Hur man formulerar sig för att protestera mot en ny lag. Det behövs pengar för att transportera sig, för att söka upp de kvinnor som är allra mest isolerade och knutna till hemmet. Och när en grupp lyckats, när en kvinna som Rosa förvandlats av medverkan i en kvinnogrupp så vill de att hon ska träffa fler kvinnor. För att entusiasmera och fungera som förebild.

Organisering som metod för att förbättra enskilda människor liv, fungerar. Det är ett sätt att jobba på som vi på IM alltid trott på och det blir liksom aldrig omodernt. För enskilda individer får styrka av varandra.