INDIVIDUELL MÄNNISKOHJÄLP SWEDISH DEVELOPMENT PARTNER

  • IM
  • Arkiv
  • Biståndsminister Peter Eriksson om pandemi, demokrati – och förakt

Biståndsminister Peter Eriksson om pandemi, demokrati – och förakt

10 juli 2020 / Intervju

Det är en utmanande tid att vara biståndsminister. Den svenska debatten om biståndet har hårdnat, samtidigt som coronapandemin har gjort stora, globala behov ännu mycket större. Peter Eriksson har varit Sveriges biståndsminister i ett och halvt år nu. I ett långt samtal med IM berättar han bland annat om sitt engagemang och fokus, om finansieringen om av biståndet och om den hårda tonen mot människor ”som vill göra något gott”.

Hur ser du på den här våren och vad pandemin har inneburit för biståndsdebatten i Sverige?
– Det är väldigt mycket som har blivit mycket annorlunda mot vad vi hade planerat. När pandemin kom skulle jag åka runt i Sverige och berätta om biståndspolitiken. Det kom ju en undersökning från Sida före jul som visade att stödet för svensk biståndspolitik hade minskat lite grand. Jag har dragit slutsatsen att det mest handlar om att kunskapen om de här frågorna är väldigt liten. Pratar man med svenskar i gemen som inte är inne i de här frågorna så vet de väldigt lite om vad biståndspolitiken går ut på och vad vi gör, alla satsningar som sker både inom klimatområdet och inom utvecklingssamarbete. Många tror fortfarande att man bara skickar pengar till regeringar och att det inte är så mycket mer. Hela det mulitlaterala arbetet, med alla organisationer på FN-nivå och Världsbanken är folk väldigt okunniga om, upplever jag. Tyvärr.

Du fick tänka om?
– Vi fick inleda ett helt annat arbete med att rikta in biståndet för att det ska vara effektivt i pandemin. Och nu är det ju en helt annan debatt. Pandemin har ju bland annat gjort att vi har fått möjlighet att diskutera det multilaterala istället. Vikten av att det finns ett internationellt samarbete. Att vi gör saker ihop och med samma inriktning. Det är extra viktigt nu när vi har röster i Sverige som vill dra ner på det internationella samarbetet.

Hur ser du på civilsamhällets roll i den debatten? Hur bidrar vi och våra partnerorganisationer i låginkomstländer, från din horisont?
– Jag tycker att ni kan bidra med mycket. Inte minst med att stärka kunskapen hos det svenska folket om vad ni håller på med och vad biståndsverksamheten går ut på. Vad vi gör konkret. Ni får gärna delta i debatten lite mer. Jag känner ibland att en del aktörer i biståndsdebatten är så inriktade på att de ska kritisera regeringen, även om man tycker nästan samma sak. Jag tycker att det är viktigt att man ser de lite större perspektiven. Vi är i en risksituation där mycket av internationell solidaritet och multilateralt samarbete skulle kunna flyga all världens väg ganska snabbt.

Diskussionen om enprocentsmålet tog fart i höstas, men har legat lågt under våren. Hur ser du på möjligheterna att värna biståndet och dess grundläggande principer?
– Nu vet vi ju att även om vi upprätthåller enprocentsmålet så kommer det ju att betyda en minskning kortsiktigt i alla fall, på grund av minskande BNI. Jag tror att långsiktigt är det absolut rätt att ”ligga kvar” och arbeta för att enprocentsmålet ska finnas. Ser man det på bara lite längre sikt har det ju gynnat fattiga i världen väldigt mycket.
– Moderaterna och SD vill ju skära ner kraftigt på biståndet. Det finns fortfarande en majoritet i riksdagen, men det är inte en prioriterad fråga mer än för några få, ganska små, partier. Vi skulle behöva ha ett bredare och starkare stöd, både i opinionen och i partierna för de här frågorna, för jag är rädd för att det kan gå ganska snabbt med en förändring om vi får en annan majoritet i riksdagen.

Trots de stora behoven så gör nedstängningen av samhällen det svårt att nå ut med en del planerade biståndsinsatser, även för IMs partnerorganisationer. Tycker du att det finns en flexibilitet i det svenska biståndet?
– Ja, det tycker jag. Och vi har ju inte tagit från andra insatser när vi har satsat mer på det humanitära. Vi har flyttat över pengar från projekt som inte har gått att genomföra på grund av pandemin. Vi har inte minskat på exempelvis området mänskliga rättigheter. Vi måste ju använda resurserna på ett vettigt sätt.

Hur ser du på ditt jobb som biståndsminister? Vad är viktigt?
– Under förra mandatperioden, när Isabella Lövin var biståndsminister, lyfte vi klimatfrågorna i biståndet. Det var faktiskt väldigt mycket tack vare svenskt biståndsarbete som vi fick Parisavtalet. Vi gick in först av alla i den gröna klimatfonden och det var ju en nödvändighet. Utan det är det inte säkert att Parisavtalet hade blivit verklighet. Det var en viktig insats.
– Utöver att fortsätta det arbetet handlar det nu om att skapa motståndskraftiga samhällen där människor klarar av att ha ett anständigt liv, trots de klimatförändringar som vi kommer att få de närmaste decennierna. Även om, mot alla odds, skulle lyckas att få ner utsläppen så måste vi göra stora insatser för mer motståndskraftiga samhällen.

Vad skulle du vilja åstadkomma?
– Jag har startat två saker: För det första att stärka demokratiarbetet, att vi ska vara ledande i världen att samla demokratiska länder och organisationer för att stödja en positiv utveckling när det gäller att stödja demokrati och mänskliga rättigheter. Det är en huvudfråga för mig.
– Den andra frågan, som jag för in mer och mer i våra strategier, är att stärka den biologiska mångfalden på jorden. Det har ett starkt samband med fattigdomen och klimatfrågorna och här finns stora synergier. Kan man restaurera ekosystem och återskapa växtlighet i gränsområden som har blivit sterila så finns det också större möjligheter att få tillbaka en naturlig vattenbalans, odla jorden och därmed också skapa möjligheter för människor att överleva i exempelvis gränstrakterna kring Sahara och andra områden som människan har förstört genom användningen av naturresurser. Biologisk mångfald och demokrati är de sakerna som jag nu för in mer i våra strategier. Jag tror att det kommer att vara väldigt viktigt för att klara de långsiktiga målen i 2030-agendan och i klimatarbetet.

Det Globala målet 16, om fredliga och inkluderande samhällen, är ett av dem som IM arbetar särskilt för.

Pandemin har gjort orättvisorna i världen ännu tydligare. De redan stora behoven har blivit ännu större. Vilken roll kan Sverige spela i detta?
— Vi kan spela en stor roll. De nordiska biståndsministrarna har, på mitt initiativ, tagit fram ett dokument för ”Building Back Better – and Greener”. Så att vi ska kunna bygga ett mer hållbart samhälle efter pandemin, rikta investeringar och arbete på en sådan sak. Jag tycker att det finns ett starkt stöd hos många, men ser såklart också att risken är ganska stor att man går tillbaka till hur det var förut.

Hur ska vi globalt kunna finansiera de behov som vi ser finns?
– Världsbanken avsätter enorma resurser nu, inte bara för att klara pandemin utan för nästa steg, att få ett samhälle som är bättre efteråt. Det är viktigt att vi lägger resurser från svensk, nordisk och europeisk sida och ser till att hålla i det och att det inte går till fel saker.

IM har, tillsammans med sex andra bistånds- och människorättsorganisationer, föreslagit att motsvarande en procent av alla stödpaket som Sverige gör ska gå till en ”build back better-fond”, med motsvarande en procent av stödpaketen. Och i internationella sammanhang verka för att andra höginkomstländer gör samma sak. Vad tror du om idén?
– Man skulle kunna göra det också, men man behöver vara ännu mer ambitiös. En procent av stödpaketen är för lite. Jag tänker att de resurser som nu avsätts i exempelvis Världsbanken och på EU-nivå, det är ju mycket för Building Back Better.

Coronapandemin, precis som andra kriser, slår hårdast mot de redan mest utsatta. Inte minst gäller detta kvinnor och barn. Den så kallade undanträngningseffekten i bekämpningen av pandemin gör det än värre, med inställda vaccinationskampanjer och annat. Hur resonerar du kring detta?
– Det har vi varit uppmärksamma på redan från första dagen. En av slutsatserna från ebolaepidemin var att det var ännu fler än tidigare som dog av andra saker, eftersom hälsoresurserna är så begränsade och man misslyckades att hålla koll på det när man försökte klara av ebolan. Vi har jobbat mycket med det, exempelvis med att stödja WHO med insatser som är för hela hälsosystemet, inte bara pandemin. Så att man klarar av saker som tuberkolos och mässling. Det har kanske inte lyckats fullt ut, men vi har haft blicken på det hela tiden.

Falina till höger i bild
Under coronapandemin ökar risken för tidiga tvångsäktenskap och tidiga graviditeter. IM arbetar för att förebygga detta, bland annat i Malawi där Falina Rodgers är ambassadör i kampen mot barnäktenskap. Här tillsammans med Dr. Tukiya Mabuya (t.h.)

Är du hoppfull? Eller är coronapandemin dödsstöten för möjligheterna att uppnå de globala målen till 2030?
– Om man ser det på tio års sikt tror jag inte att vi behöver tänka så mycket på pandemin, även om det såklart kan komma andra hälsokriser.

Coronapandemin är allvarlig och har drabbat många länder hårt. Kan du se något bra med den?
– En sak som verkligen har blivit bättre och som är positiv, det är resandet. Jag tycker inte att det alltid är bra att låta bli att resa, men med IT har vi nu på ett helt annat sätt vant oss vid att kunna mötas internationellt utan att resa varenda gång, vilket är väldigt positivt. Man behöver inte åka till Washington för att ha bilaterala möten med ledare från Afrika, till exempel. Även i företagsvärlden har det hänt något som inte kommer att rullas tillbaka. Flyget kommer säkert att återta en del av det de har tappat, men inte allt. Det är en hel del resor som faktiskt inte kommer att uppfattas som meningsfulla.

Flera av IMs partnerorganisationer har under pandemin blivit tvungna att fokusera på humanitära insatser, trots att de normalt arbetar med annat, som mänskliga rättigheter.
– Och sedan får de inte gå tillbaka till vad de gjorde innan?

Ja, det är en del som talar för det.
– Jag och Ann Linde hade ett möte med ett antal höga chefer på FN-nivå om det här. Det är, tyvärr, många länder som tar tillfället i akt, som tar chansen att bli ännu hårdare när det gäller att krympa utrymmet för människor när det gäller yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. Det där är ett jätteproblem. Det kommer att vara nödvändigt att vara väldigt observant på detta under lång tid.

Och vad kan Sverige göra?
– Det är på sätt och vis väldigt passligt att vi har vår demokratioffensiv från det svenska biståndets sida, som jag har varit med och dragit igång. Det har gjort att Sida och våra ambassader redan har mer fokus på just mänskliga rättigheter och demokratifrågor. Jag tror att det kommer att vara superviktigt framöver att vi gör ytterligare insatser på de här områdena, även ihop med de civila organisationerna, Man ser en tendens till minskat demokratiskt utrymme i både Europa, Afrika, Asien och Latinamerika. Det har förstärkts under pandemin och det har blivit ännu viktigare att vi försöker vara med och motverka den här negativa utvecklingen.

Är du bekymrad?
– Ja, jag är jättebekymrad över den utvecklingen. Vi lever i en period där auktoritära och diktatoriska tendenser är väldigt starka. Ledare använder både politiska medel och teknik för att minska möjligheterna för människor att vara med och påverka. Men jag tror att det går att vända, kanske med små steg till att börja med. Får vi till exempel en president i USA som står upp för mänskliga rättigheter så är det en förändring som kan medverka till stor skillnad. Och man vet inte. Saker kan verka väldigt låsta, men titta till exempel på utvecklingen på Afrikas Horn, där det är flera länder som plötsligt har en väldigt stark inriktning på att stärka människors rättigheter. En förändring kan vara möjlig, snabbare än man tror. Och när den kommer ska vi vara med i de länderna och bidra och stärka den utvecklingen.

Damanti i en gruppbild med kvinnorna och barnen i hennes by.
IM arbetar för att stärka demokrati och jämställdhet. Damanti Sara Rana (i glasögon) är den första kvinnan som blivit invald i kommunfullmäktige i Nayabasti i Nepal. Foto: Malin Kihlström / IM.

Hur ser du på den utvecklingen i Europa?
– Även i Östeuropa, exempelvis i Ukraina och Moldavien, står det och väger kring demokrati och ekonomisk utveckling. Det spelar stor roll för oss, för världen, att vi inte får en utveckling i Europa där land efter land faller tillbaka till en auktoritär regim.

IM har verksamhet i både Ukraina och Moldavien, och det finns en stor fattigdom där också.
– Ja, det gör ju det. Även om genomsnittsinkomsten är högre än i länder i Afrika så finns det ju väldigt många människor ute på landsbygden som är jättefattiga.

Ett gott exempel att ta med sig är det som händer i Malawi, där folket och civilsamhället faktiskt tvingade fram ett nytt val och stod emot korruptionen. En stor seger för demokratin i ett av världens fattigaste länder.
– Ja, det är jätteroligt. Även utvecklingen i Demokratiska Republiken Kongo är intressant, där det står och väger. Det är viktigt att vi hjälper till och stödjer det demokratiska fönster som finns.

Om Israel gör allvar av sina planer att annektera betydande delar av Västbanken, hur ska Sverige och EU reagera?
– Jag tycker att EU och Sverige måste agera väldigt tydligt och tveklöst när det gäller annekteringen. Det skulle vara ett enormt steg bakåt för fredsprocessen, både för Palestina och Israel. Om man inte väljer en väg som handlar om försoning och fredlig samexistens, utan går åt motsatt håll, tycker jag att det är otroligt tragiskt och en stor skam.

Det finns över fem miljoner palestinska flyktingar, många i en väldigt utsatt situation som har blivit ännu värre i och med pandemin. Hur ska vi stödja dem?
– Vi har ju just tagit en ny strategi för FN-organisationen UNWRA, för de människor i regionen som lever i flyktingläger eller på annat sätt är beroende av stöd. Vi visar att vi upprätthåller stödet. Det finns en växande debatt i Sverige om att detta skulle vara fel, vilket jag har väldigt liten förståelse för. Människor lever i flyktingläger i decennium efter decennium. Då är det ju inte en lösning att bara avveckla FN-stödet. Då måste man hitta andra lösningar än att bara släppa allt.

Vad tror du ligger bakom?
– Jag vet inte riktigt. Men jag uppfattar ju att de som vill stödja Israels sak verkar i den del fall tro att de gör det om de motarbetar FN:s organisation för att stödja palestinierna, vilket jag tror är helt felaktigt. Jag tror att det missriktad välvilja. Och att det är felaktig information som sprids från flera håll. Det kan kanske handla om ovilja mot att stödja muslimska människor som kommer fram här.

Tonen i både traditionell och social media är hård mot dig och Miljöpartiet. Det handlar om försvaret, klimatet, asylrätten och biståndet. Hur upplever du detta? Är du hårdhudad?
– Jag har varit med länge nu, och det har gått både fram och tillbaka. Men visst är det så, tonen mot Miljöpartiet nu är helt orimlig. Det är på nåt vis ett växande, väldigt grovt, förakt mot alla som vill göra något gott. Det verkar plötsligt ha blivit rimligt att hata dem som vill göra något positivt i världen. Det är en märklig utveckling. Vi kan inte acceptera att ha sådana attityder i den offentliga debatten.

Vad beror det på, tror du?
– Det handlar ju bland annat om rörelser och länder som underblåser splittring och förakt mot demokrati och humanitära organisationer internationellt. Inte minst från rysk sida, med trollfabrikerna som vi vet är inriktade på att försöka underminera tilltron till demokrati och ett modernt samhälle, som det vi har.
– Och så är det anonymiteten på sociala medier, som har inneburit att folk inte behöver ta ansvar för det de säger längre. Det har skapat ett diskussionsklimat som är dramatiskt annorlunda – och faktiskt orimligt om man ska ha det samhälle som vi har byggt upp i Sverige, där vi har försökt att samtala och kompromissa och bli överens.