INDIVIDUELL MÄNNISKOHJÄLP SWEDISH DEVELOPMENT PARTNER

  • IM
  • Arkiv
  • IM 80 jubileumsfilmer
Phurbu Dolma som barn, Simona loan och Alinafe Milanzi.
Phurbu Dolma som barn, Simona loan och Alinafe Milanzi. Foto: IMs bildarkiv (1,2) Samuel Chibaya (3).

IM 80 jubileumsfilmer

10 oktober 2018 / MalawiNepalRumänien

IM har producerat fem filmer baserade på berättelser om människor som på ett eller annat sätt fått stöd av IM och genom detta kunnat förändra sin och sin familjs livssituation av egen kraft. Här får du ta del av berättelserna från Indien, Rumänien och Malawi.

Filmerna kommer att visas i en föreläsningsserie under hösten, för mer information kontakta Erik Törner, erik.torner@imsweden.org

Phurbu Dolma – Indien

– Minns du, mamma, känner du igen dem? frågar Tsering Chokey sin mamma Phurbu Dolma. De sitter tillsammans i sitt lilla vardagsrum i Mussoorie, norra Indien och tittar på bilder från Sverige. John och Britta Fenneberg syns på en gammal bild från Indien, när de var här och startade upp IMs verksamhet i Sydasien.

– Där är Amala Holmström som jag träffade i Strand, säger Phurbu. ”Amala” är tibetanska för mamma, och Phurbu talar om IMs grundare Britta Holmström. Phurbu och andra tibetanska ungdomar fick på 1960-talet komma till Sverige och IMs hem Strand.
– Vi fick utbildning i Sverige innan vi åkte hem igen för att jobba i det tibetanska flyktingsamhället, berättar Phurbu.

När hennes make blev sjuk och tvingades sluta jobba fick de svårt att betala för barnens skolgång. Familjen levde nu i Mussoorie. IM gav då stöd i form av fadderskap åt två av familjens barn – Tsering Chokey var ett av dem. Under hela sin skolgång fick hon utbildningsstöd och till slut var hon färdigutbildad lärare. Precis som hennes mamma hade varit. Tsering Chokey blir mycket engagerad när hon förklarar varför utbildning är så viktigt.

– Min mamma brukar alltid säga att vara lärare är något alldeles speciellt, för det är lärare som skapar alla andras jobb. Utan lärare finns inga läkare, inga ingenjörer, inga andra professioner – det är bara tack vare lärare.

Tsering Chokey arbetar idag på Tibetan Homes School, precis som mamma Phurbu gjorde tidigare. På skolgården är det morgonsamling. Hundratals tibetanska barn samlas, till en början prydligt uppradade i led. Tillsammans ber de en buddhistisk morgonbön, och de sjunger Indiens nationalsång som tack för att de får leva i landet som flyktingar. Därefter sjunger de den tibetanska nationalsången. På fasaden ovanför hänger ett porträtt på deras religiösa ledare Dalai lama. Efter 40 minuter av sång, bön och tal börjar de minsta barnen bli otåliga och raderna är inte så raka längre. Tsering Chokey går runt och lugnar barnen innan hon tar med sig sin klass till nästa lektion.

– Många av de här barnen har sina föräldrar kvar i Tibet, så jag måste vara både vän och förälder, så de känner att någon tar hand om dem, säger hon.

Intervjun och filminspelningen är färdig när Phurbu Dolma säger att hon vill skicka en hälsning till alla som är engagerade i IM.

– Varje gång jag går till templet ber jag en extra bön för IM. När vi hade det som svårast fick vi stöd så att barnen kunde gå i skolan. Det gör mig så lycklig.

Simona loan – Rumänien

Simona sitter nästan helt tyst och tittar på bilderna, länge. Bilder från IMs center i Voluntari utanför Bukarest där hon växte upp.

– Så fina bilder från barndomen … Jag vill fortsätta titta en stund, säger hon. Bilderna är från tillställningar och luciafiranden, från vardagen och träningarna med personalen. Men bilder från Simonas första boende i livet – där hon bodde fram till den 21 juni 1993 då hon kom till IM – har hon inte.

Simona Ioan övergavs av sina föräldrar när hon var nyfödd och lämnades till ett statligt barnhem. De rumänska barnhemmen har blivit synonyma med vanvård och missförhållande under diktatorn Ceausescus regim. När kommunismen föll 1989 kunde världen för första gången se situationen på de statliga barnhemmen i Rumänien. Bilderna chockade och skrämde. Barnhemmen var fyllda av övergivna barn som levde i oerhörd vanvård. Därför kom IM till Rumänien kort därefter och byggde under början av 90-talet upp en ny verksamhet. Barn med funktionsnedsättningar hämtades från barnhemmen och gavs ett nytt liv och en ny chans.

När Simona kom till IM 1993 kunde hon varken prata eller äta själv. Omvärlden skrämde och hon litade inte på människor. Samma sak gällde i princip alla barn som kom – de var rädda, ibland våldsamma, ibland rymde de. Men hos IM i Voluntari utanför Bukarest förändrades många av barnen sakta men säkert under de kommande åren. Omsorg, mänskliga kontakter och professionellt stöd formade Simona till en allt självständigare flicka. 1996 började hon i vanlig skola. Då var hon tio år gammal.

Hon bor idag på ett statligt boende i Bukarest, varifrån hon dagligen åker till sitt jobb som städare på Vodafone. Hon besöker sin familj varje vecka.

– Jag undrar ju fortfarande varför de lämnade just mig, varför jag inte fick bo kvar hemma. Men de var fattiga, och de är fortfarande fattiga.

Idag hjälper Simona till att försörja resten av sin familj med den lön hon får från sitt arbete. IM har överlämnat verksamheten i Voluntari till lokala organisationer och myndigheter, men fortsätter att ge stöd.

Alinafe Milanzi – Malawi

Alinafe kommer från en mycket fattig familj i södra Malawi. Efter några års skolgång tvingades hon lämna skolan när pengarna inte räckte till. Tack vare stöd från IM kunde hon komma tillbaka till skolan och slutföra sin utbildning med bra betyg. Det var för många år sedan. När vi möter Alinafe igen 2018 för att spela in filmen går hon på universitetet i Blantyre och utbildar sig till farmaceut. Fattigdomen som påverkar henne och hennes familj så mycket har gjort henne bestämd att skaffa sig en bra utbildning. Med hårt arbete och högre utbildning ska hon uppnå sina drömmar och ta sig ur fattigdomen.

– Tack vare stödet från IM kunde jag ta mig vidare när mina föräldrar inte kunde betala mina skolavgifter, berättar hon.

Som färdigutbildad vill hon hjälpa sin by med tillgång till hälsovård och mediciner, och öka kunskapen om olika sjukdomar.

– Folk i byarna har så svårt att ta sig till sjukhusen på grund av de långa sträckorna, så jag vill utbilda mig till något som kan göra skillnad här i det område där jag växte upp.

Studierna är krävande och Alinafe har fortfarande många utmaningar framför sig. Men genom sin plats på universitetet har hon fått en chans att förändra sin livssituation och bryta cirkeln av fattigdom och utanförskap.

 

De här tre kvinnornas livsöden visar hur människor med rätt stöd kan utnyttja sina inre drivkrafter för att förändra sin situation – och i många fall även hela samhället runtomkring.

Under de 80 år som IM hittills har verkat har tusentals människor påverkats på samma sätt, och det är fantastiskt att kunna följa upp och se hur biståndet inte bara gjort nytta för stunden utan skapat grundläggande förändring som ger eko genom generationer. Det är något vi alla som är engagerade i IM ska känna stor stolthet över och ta med oss i hjärtat. Det går att göra skillnad i världen!

Erik Törner
Erik Törner
Produktionskoordinator