INDIVIDUELL MÄNNISKOHJÄLP SWEDISH DEVELOPMENT PARTNER

  • IM
  • Arkiv
  • IM-pionjären Barbro Cluley, 100 år, är aktiv än
Barbro Cluley fyller 100 år
Barbro Cluley, 100 år på annandagen, arbetade för IM i efterkrigstidens Europa och mötte mycket nöd och misär. "Jag har fått vara frisk och haft ork" är en av hennes förklaringar till att hon klarade av alla svåra situationer hon ställdes inför. Foto: Robin Cluley.

IM-pionjären Barbro Cluley, 100 år, är aktiv än

26 december 2019 / Sverige

Det var aldrig Barbro Cluleys vilja att bli volontär utomlands. Hon trivdes med lantbrukslärarjobbet och livet i Sverige. Men en viss Britta Holmström hade andra planer för henne. IM-grundarens vilja och beslutsamhet styrde Barbros liv i helt nya riktningar, inte bara en gång utan många – och inte utan högljudda protester från Barbro. Idag är dock denna pigga och energiska 100-åring tacksam över det rika liv hon fått, bland annat tack vare IM.

Barbro Cluley var rasande. Hon hade tidigare på annandagen kommit med tåget till Linköping och Britta Holmström i tron att hon skulle gratuleras på sin 32:a födelsedag.

De senaste åren hade Barbro först byggt upp ett IM-hem i Polen där behövande blev rena och avlusade och fick mat, nya kläder och inte minst en ny framtidstro.

Denna unga och rätt så korta, 158 cm, kvinna hade arbetat hårt och långa dagar, utfört alla möjliga uppgifter, som att köra stora lastbilar på osäkra vägar, samt tagit stort ansvar för logistik och organisation på plats i Polen.

Sedan hade hon skickats till Hannover i Tyskland för att bygga upp IMs verksamhet där, Schwedenheim, där lidande barn och vuxna från ruinerna fick sina grundläggande behov tillgodosedda – plus sitt människovärde tillbaka.

Därefter hade hon, motvilligt, kallats till Sverige igen av Britta för att ta emot tbc- och rakitisdrabbade krigsbarn i den gamla herrgården Strand i småländska Reftele. Det var mycket jobb men Barbro kom att stortrivas och älskade barnen där.

– Strand var det bästa som hänt mig. Det var mina barn. Jag var så lycklig.

Men så fort Barbro, som kallades Basia, kom in i Britta Holmströms hem där på annandagen 1951 började Britta berätta om sin nyliga resa i Österrike och den stora nöd och apati hon mött. Det behövdes mycket hjälp i flyktinglägren så IM ville öppna en arbetsstuga där. Man hade redan lovats en privat gåva på hela 50 000 kronor under förutsättning att det fanns IM-personal på plats den 1 januari.

”Så tycker då Basia att IM ska starta ett arbete där?” undrade Britta.

Barbro sa ja, 50 000 var mycket pengar och kunde göra mycket nytta, det måste IM såklart tacka ja till. Därpå berättade Britta att styrelsen beslutat att just Barbro var rätt person för uppdraget och den som skulle åka dit. Inom fem dagar.

– Men jag, jag har ju Strand! sa jag, berättar Barbro, såhär nästan sjuttio år senare.

Barbro stod familjen Holmström nära, hon var god vän med Brittas make Folke och hade mycket fin kontakt med barnen, men nu var hon så upprörd och chockad över vad hon just fått höra att hon bara rusade ut ur Holmströms hem och tillbaka till tåget.

– Jag sa inte ens hejdå eller kramade barnen, så rasande var jag.

Men bara några dagar senare satt hon snällt och skumpade på ett hårt säte i 30 långa timmar, på ett tåg på väg till Österrike.

– Det var det svåraste under åren med IM. När det var tvära kast. Jag fick ju hastigt lämna allt på Strand och alla mina barn där.

– Jag tog heller inget med mig, för jag tänkte ju inte stanna i Österrike.

Men från sitt hem i Ängelholm säger Barbro idag, med facit i hand:

– När jag nu tänker tillbaka har ändå tiden i Österrike faktiskt varit den mest givande. Så Britta gjorde rätt!

Tiden med IM hade startat redan 1946, åtta år efter IMs grundande, med att Britta Holmström ringde upp Barbro och sa: ”Polens barn behöver dig!”

Förmodligen hade Britta hört talas om Barbro genom en gemensam vän.

– Jag tänkte att nu ljuger hon som en borstbindare, Polens barn vet väl inget om mig, och jag hade inget intresse för att åka och jobba för IM. Jag visste inte vad IM var, än mindre vem Britta var. Jag tackade nej.

– Men då sa Britta att hon redan pratat med min mor och skickat tyg till henne som skräddaren skulle sy en IM-uniform av.

– Då sa jag att jag inte kunde lämna mitt jobb. Men Britta berättade att hon redan ordnat en vikarie till mig, som var på väg till sin nya arbetsort …

Jaja, tänkte Barbro. Det var ju bara tre månader det gällde.

Men det kom att bli sexton händelserika år med IM.

En stark anledning till att Britta valde ut Barbro var förmodligen att Barbro var tvåspråkig tack vare sin tyska mor.

Barbro, som på den tiden hette Hylmö i efternamn, fick möta mycket nöd och träffa många traumatiserade människor, inte minst barn, som drabbats hårt av kriget.

Men hon fick också uppleva hur människor reste sig och fick människovärde, styrka och stolthet åter. Hon är mycket stolt över vad hon och IM åstadkom i Österrike.

Barbro började sitt arbete med att förvandla gamla krigsbaracker till systugor. Det gjorde att kvinnorna kom på fötter och kunde dra in pengar genom handarbete.

– Men karlarna fick vi ju inte ut. De var arbetslösa och nattetid var de ute och slogs om cigaretter och annat.

– Allt vände när männens behov också uppmärksammades och flyktingfamiljerna erbjöds tomter och mark att bygga på.

En viktig person för att detta blev verklighet var landshövdingen, doktor Gleissner, som hade kommit att bli en god vän till Barbro.

Han brukade ta med gäster, internationella som inhemska, för att visa upp IMs arbete och framhöll det som ett föredöme för hur hjälparbete skulle gå till.

Vid ett av besöken lovade en vuxenskola i England att ställa upp med pengar till tomter om IM i sin tur tog emot vapenvägrare från England som kunde hjälpa till att bygga husen.

– Med byggandet blev det fart på våra män. Det visade sig att de var rörmokare och elektriker och annat och de kunde hjälpa varandra.

– Männen fick ta ansvar och fick den hjälp de behövde för att bygga egna bostäder. Det gav självförtroende och en känsla av att allt är möjligt.

– Sedan fick vi fler tomter. Det växte fort.

– Alla fick låna till husen räntefritt. Det fick ta sin tid, men så småningom var alla lån återbetalda. Det är jag stolt över!

Emmaus grundare Abbé Pierre ordnade så att franska arbetsledare, en del nyutsläppta från fängelse, kom dit. En engelsk arbetsledare kom också: Walter Cluley, som kom att bli Barbros make.

Det Barbro och IM åstadkom i Ansfelden, ”Undret i Barack 8” som det kallats, uppmärksammas än i dessa dagar och Barbro har fått medalj för sitt arbete av österrikiska staten.

– 50 år efter att den första familjen flyttat in blev jag inbjuden till en stor fest i Ansfelden.

Borgmästaren berättade då stolt att staden var byggd av 16 olika nationer ”som alla håller sams och hjälper varandra”.

– Detta tycker jag är det mest fantastiska – och att denna lilla by nu växt till en stad ” som är den näst största i Oberösterreich.

– Det gör att man känner sig tillfredsställd.

Efter 16 år i IMs tjänst återvände Barbro till skolvärlden i Sverige, först till Dösjebro och sedan Plönninge, där hon även blev studierektor. Nu hade hon också två egna barn, med sin engelske man Walter Cluley.

Barbros sista år med IM hade inte blivit som hon önskat, hon fick nämligen aldrig avsluta sitt arbete i Österrike på ett bra sätt.

1959 hade hon kallats tillbaka till Sverige för att starta en IM-driven kaffeservering i Tivedstorp där folk fick njuta av fin natur och höra om organisationens arbete. I kaféet också flyktingar jobb och försörjning.

Barbros man Walter, också anställd av IM, blev dock kvar i Österrike vilket slet på relationen.

Barbro kände sig besviken över att hennes IM-arbete i Sverige hela tiden förlängdes och över att hon inte fick fortsätta arbetet i Österrike eller tillfälle att säga farväl till alla människor hon lärt känna och jobbat med.

Den hushållsskola i staden Ried som hon framgångsrikt startat och drivit och där flyktingkvinnor utbildade andra flyktingkvinnor, fick stänga eftersom den saknade behörig rektor sedan Barbro försvunnit.

Trots det lite bittra slutet på hennes IM-tid och hennes beslut att börja arbeta i svenska skolvärlden igen så återvände hon till IM med sitt engagemang och sin energi som pensionär.

Då hörde nämligen Britta av sig igen. IM behövde skicka ett ombud till FNs kvinnokonferens i Nairobi, Kenyas huvudstad. Barbro gladdes mycket åt hedersuppdraget.

”Du måste sedan fortsätta i ett ärende till Zimbabwe också” förklarade Britta.

Sagt och gjort, efter Nairobi begav sig Barbro för att undersöka vad som hänt med IM-pengar till ett projekt i Zimbabwe. Och där tog ett nytt arbete vid, som bestod i att hon hjälpte till att bygga upp såväl en sjukvårdsklinik som ett barnhem.

Barnhemmet är hon fortfarande djupt engagerad i.

Har du något råd till människor som jobbar med flyktingar och utsatta människor idag?

Här betonar Barbro vikten av långsiktigt arbete:

– Det gäller att stanna kvar, man kan inte vara en hoppjerka. Det tror jag är väldigt viktigt.

Hon påminner också om att hon inte var ensam i arbetet med att bygga upp lyckosamma verksamheter utan att de var många som stöttade varandra och hjälptes åt.

En annan sak hon pekar på är hur viktigt det är att människor får jobb och mening i tillvaron.

– Titta på hur vi jobbade i Ansfelden. Arbete betyder så otroligt mycket.

Själv fortsätter hon att arbeta. För denna 100-åriga dam har kvar både sin volontärådra, sin positivitet och sin energi. Hon stickar och syr och allt det hon skapar säljer hon i en handelsbod i Tivedstorp om somrarna. Därefter går pengarna till det barnhem i Zimbabwe som hon var med och startade.

– Symaskinen och intresset för tyger har alltid betytt mycket för mig. Och gör än idag. Åh, vad jag är glad när jag har en låda full med saker jag gjort som jag sedan ska sälja.

FAKTA BARBRO CLULEY

  • Firar: Med barn, barnbarn och ett 4 månader gammalt barnbarnsbarn från Paris.
  • Född: Den 26 december 1919 i Varberg.
  • Bor: I lägenhet i Ängelholm.
  • Gör: Stickar, syr, spelar canasta, promenerar längs med havet och deltar i kyrkans stickkafé. Bland annat. ”Man har mycket att göra när man är gammal! Och jag har ju barn och barnbarn. De är jättebra. De kommer och hämtar mig och tar med mig på saker. Jag har inte på något sätt tråkigt!”
  • Stolt över: Undret i Barack 8, som även renderade henne en medalj av österrikiska staten.
  • Jobbigast: ”Det har det varit många gånger, och det fanns tillfällen när jag var ledsen. Men det var samtidigt så roligt när det gick bra. Jag hade mycket roligt, det måste man ha för att orka tror jag. Jag har haft det fantastiskt!”
  • Roligast: ”Det är svårt att svara på men tiden på barnhemmet Strand var lugnast, skönast och bekvämast, där njöt jag av livet. Jag älskade ungarna och har fortfarande mycket god kontakt med flera av dem. De är ju pensionärer nu men några känner jag än idag ansvar för.”
  • Om Britta Holmström: ”Britta var väldigt stark. Men jag var inte rädd för henne”, säger Barbro, som själv hade bestämda åsikter och en stark vilja.
  • Boken om Barbro, en motvillig volontärs äventyr: Skrevs av sonen Robin Cluley och gavs ut 2014 på Semnos förlag.
Amanda Pietersen
Amanda Pietersen
Pressekreterare