INDIVIDUELL MÄNNISKOHJÄLP SWEDISH DEVELOPMENT PARTNER

Kvinna med knuten näve
Cebile Diamini, Swaziland Rural Women's Association (SRWA). Foto: Erik Törner/IM

Kungen bestämmer allt

13 mars 2020 / SwazilandSödra Afrika

– Jag kommer aldrig att skicka mina döttrar till Umhlanga! Det gör mig vansinnig! Den här staten, den här kungen, behandlar oss swaziska kvinnor som sexobjekt.

I Swaziland, där IM arbetar sedan 2019, växer motståndet. Den årliga festivalen Umhlanga – där kungen får välja en hustru bland barbröstade oskulder – symboliserar tydligt bristen på jämställdhet och jämlikhet.

Cebile Dlamini är arg, sammanbiten och utstrålar envishet när hon pratar. I samtalet med henne och två av hennes kollegor från Swaziland Rural Women’s Association (SRWA) växlar alla mellan upproriskhet och djupa suckar och insikter om hur lång tid förändring tar, och hur fruktansvärt orättvist landet de lever i är.

Vi står och samtalar på gatan utanför FSEJs kontor i Manzini, Swaziland. FSEJ är IMs samarbetspartner i Swaziland och rymmer bland annat SRWA. Det är en paraplyorganisation som står för Foundation for Socio- Economic Justice.

Kulturell och patriarkal kvarleva

Umhlanga, som Cebile Dlamini nämnde, är en festival där tiotusentals unga flickor under en vecka dansar barbröstade för kungen för att han en gång om året ska kunna välja en ny hustru. Det är förstås en tradition helt på tvärs med mänskliga rättigheter. Men ställer man som ung kvinna inte upp på detta får man böter och riskerar att stämplas som motståndare till kungen. Man kan få svårare att få jobb, att få ut sin examen eller att få tillgång till statlig service, och så vidare.

Festivalen marknadsförs av Swazilands statliga turistbyrå som en färgsprakande kulturell festival. I guideböcker och resesajter över världen beskrivs Swaziland nästan alltid som ett härligt, orört, afrikanskt sagoland. Att så många förhåller sig okritiskt till en så sexistisk tradition som Umhlanga är smått obegripligt. Självklart är Umhlanga också en uppskattad kulturell festival. I ett samhälle som saknar demokrati, där traditioner är starka och landet, kulturen och samhällslivet har präglats av en kungafamilj i hundratals år så ser många festivalen som naturlig och normal.

Under Umhlanga sjunger flickorna sånger som bekräftar att allt land ägs av kungen, att kungens ord är lag, och att demokrati är besvärligt. Troligen är en majoritet inte monarkimotståndare och alla slåss inte för demokrati.

Swaziland är ett litet land, inklämt mellan Sydafrika och Moçambique, stort som Värmland med en befolkning som Stockholms. ”Afrikas sista absoluta kungadöme” brukar det stå i uppslagsverk om Swaziland.

Familjen Dlamini, klanen snarare, har styrt landet sedan 1700-talet. Kung Mswati III är en envåldshärskare som kan lägga sitt veto mot allt. Alla lagar och rättigheter kan begränsas.

Viktigt att väsnas ihop

I Swaziland verkar tiden ha stått stilla. Festivalen Umhlanga är ett synligt tecken på detta – på hur ett konservativt, patriarkalt och auktoritärt samhälle skapar fattigdom och kväver utveckling. Inte bara organisationen SRWA tycker att saker behöver förändras här.

I samtal med människor och organisationer framgår det hur förändring kan ske, och hur viktig frågan om organisation och organisering är. Att människor måste gå ihop, de måste väsnas ihop. I Swaziland är civilsamhället – de ickestatliga organisationerna – helt avgörande för att förbättra livet för Swazilands befolkning.

I jämförande statistik är det ett medelinkomstland, men det döljer fullständigt ojämlikheten. Swaziland har världens största klyftor mellan rik och fattig, och kan därmed titulera sig världens mest orättvisa land (Oxfam 2017).

Medellivslängd på 54 år

40 procent lever i extrem fattigdom. Landet har världens högsta hiv- och aidsprevalens, 25 procent av den vuxna befolkningen är hivsmittad. Medellivslängden är bara 54 år. I klartext – en majoritet av Swazilands befolkning vaknar varje dag till ett liv i fattigdom. En elit kring kungafamiljen lever däremot gott. Mycket gott. IMs partnerorganisationer arbetar mål- medvetet för ökad demokrati och jämlikhet. På olika nivåer växer motståndet. Bland advokater, journalister och företrädare för civilsamhället förs en daglig kamp för förändring. Kanske har Umhlangafestivalen snart sett sina sista dagar?

Dagens kungafamilj lever ett modernt jetsetliv med privatflyg till Dubai, London och Las Vegas (kungens favoritresmål). På sociala medier visar de upp sina äventyr bland världens framgångsrika och kända. Men just det får oppositionen att växa. Den senaste skandalen var hösten 2019 när kungens beställning av 19 Rolls Royce och 150 lyxiga BMW-bilar blev allmänt känd. Den totala kostnaden övergick 150 miljoner kronor.

Kungen förbjöd därefter fotografering av kungliga bilar, då det var besvärligt att bilder på bilarna läckt ut. Och regimen är i någon mån känslig för kritik. Nuförtiden väljer inte kungen alltid en ny hustru på Umhlanga, han har redan arton fruar och vet att det inte ser bra ut internationellt.

Kung Mswati III är son till förre kungen Sobhoza II som hade 125 fruar. Kung Mswati har följaktligen många syskon – Sobhoza II fick över 210 barn, varav drygt 90 är i livet, och över 1 000 barnbarn.

Varför spelar detta någon roll? Det finns väl kungar och ledare som lever gott över hela världen? Skillnaden är att siffrorna har en direkt inverkan på Swazilands ekonomi. Kungafamiljen, klanen Dlamini, är enormt stor och
eftersom få jobbar och alla ska ha lyxbilar och bo i palats så äter det upp en väsentlig del av statskassan – på den fattiga befolkningens bekostnad. Till skillnad från till exempel Thailands kungahus, där befolkningen som bär upp den är 70 miljoner, så är Swaziland litet med bara drygt en miljon invånare.

Aidskatastrofen största hotet

Swaziland har kastats in i ekonomiska kriser gång på gång under 2000-talet. Aidskatastrofen är det största hotet mot landets ekonomi, tätt följt av den groteska kungliga konsumismen. Världsbanken gav 2014 ett lån för att bekämpa fattigdomen och komma till rätta med de stora ekonomiska problemen. Regimen använde då 10 procent av pengarna till att öka hovets budget.

Världsbanken och andra institutioner i omvärlden är ofta kritiska mot Kung Mswati III (till skillnad från många företag som bedriver affärer med kungafamiljen utan betänkligheter – som Coca-Colas samarbete med Royal Swaziland Sugar Company). De positiva förändringarna i Swaziland sker på grund av påtryckningar från omvärlden. Och dessa påtryckningar får bränsle och drivkraft från organisationer som kämpar inom landet. Mzwandile Masuku, jurist på FSEJ, håller i en två dagars utbildning och samling för alla FSEJs samarbetsorganisationer. I en paus söker han upp mig.

– Du undrar säkert varför jag är klädd i kavaj, väst, och snobbiga finkläder istället för nåt vanligare eller mer traditionellt afrikanskt? säger han och ler.

– För mig är det en del av min protest. Mitt motstånd. Jag vägrar klä mig i traditionella kläder, har alltid gjort det. För kungen har stulit min kultur, kungen har kidnappat hela Swazilands kulturella arv, och innan det har förändrats tänker jag inte klä mig i något som kan kallas traditionellt swaziskt.

Vad heter landet?

Detta blir början på ett samtal som sträcker sig över flera dagar, där Mzwandile utvecklar, fördjupar och förklarar det komplexa förhållandet mellan kungafamiljen Mswati, landet Swaziland, och swazierna. Mzwandile är inte bara utsatt personligen i sin roll som jurist på FSEJ, han är också son till Swazilands kända demokratikämpe Mario Masuku, som suttit i fängelse en stor del av Mzwandiles liv.

– Jag känner väl till det här landets brister och baksidor.

En fråga, som har med detta att göra, är att landet bytt namn. Kungen lät en dag meddela att landet ska heta ”eSwatini”. Swaziland var britternas namn på landet under kolonialtiden. Till skillnad från Rhodesia som efter självständighet bytte namn till Zimbabwe, eller Nyasaland som blev Malawi – så behöll Swaziland sitt namn. Nu var det dags att ändra på det tyckte kung Mswati III.

På FSEJ ryckte de först på axlarna när jag frågade vad jag skulle kalla landet och sa att det inte spelade någon roll. Men nästa dag tog forskaren Qandelilihle Simelane ordet:

– Det här är i själva verket en jätteviktig fråga. Jag har kollegor och samarbetsorganisationer som lämnar möten när någon säger ”eSwatini”. För det ses som ett stöd åt kungen, även om kungen i detta fall har en poäng – det är ett gammalt, kolonialt namn.

– Ni kan säga vad ni vill men vi föredrar ”Swaziland”, säger FSEJs chef Thabo Masuku.

Därför skriver vi på IM Swaziland. För motstånd ser ut på olika sätt. Från vägran att skicka sina döttrar att dansa barbröstade, till att vägra låta någon bestämma vad landet man bor i heter.