INDIVIDUELL MÄNNISKOHJÄLP SWEDISH DEVELOPMENT PARTNER

Politiken är anfrätt av rädsla

"Att få asyl är inte en mänsklig rättighet. Men att få lov att söka är det."

Martin Nihlgård
Martin Nihlgård
Generalsekreterare
Att få söka asyl är en mänsklig rättighet.
Att inte ens få söka är omänskligt.
Varje svensk riksdagspolitiker som aktivt väljer att gå emot mänskliga rättigheter måste, om vederbörande har någon intellektuell hederlighet i kroppen, erkänna det.

Just nu pågår de migrationspolitiska samtalen i den parlamentariskt tillsatta kommitté som ska ta ställning till utformningen av den framtida svenska migrationspolitiken. Kommittén ska redovisa sitt uppdrag senast 15 augusti 2020.

Det finns självklart mycket som kan och bör diskuteras, men grunden för samtalet måste alltid vara FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, där det i artikel 14 står att ”envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse”.

Alltså: att få asyl är inte en mänsklig rättighet. Men att få lov att söka är det.

Sverige har skrivit under på detta.

Nu tyder rapporterna från kommitténs samtal på att populismen har ätit sig in även i tidigare pålitliga kammare.

Det är inte länge sedan som Stefan Löfven sa att ”i mitt Europa bygger vi inte murar” och dåvarande moderatledaren uppmanade oss svenskar att ”öppna våra hjärtan”. Sådana åsikter framställs idag som extrema. ”Volymmål” är ordet för dagen och de flesta låtsas inte om att detta i praktiken gömmer brott mot de mänskliga rättigheterna.

Nej, vi kan inte ta emot alla. Men det gör vi inte heller. Långt därifrån. Den nuvarande politiken är redan så anfrätt av rädsla och egoism att Sverige placerar sig på den nedre halvan i Europa när det gäller öppenhet mot människor med skyddsbehov.

Och ”volymmål” är fel utgångspunkt för diskussionen. Det är som att säga att nu har vi nått max när det gäller hur många skogsbränder vi kan hantera i år, så sorry, det får brinna bäst det vill.

Ett tydligt exempel på hur debatten förskjutits är SSUs senaste utspel där deras ordförande Philip Botström hävdar att det inte är en ”hemlighet att det finns partier som har mer eller mindre extrema positioner i den här frågan, och det är därför det är så viktigt att det är just S och M som kommer överens”. Det går inte att tolka uttalandet på annat sätt än att Botström menar att de som har extrema uppfattningar är Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. I klartext innebär detta att försvaret för en mänsklig rättighet skulle vara lika extremt som nolltolerans i asylmottagandet i Sverige.

Jag ser runt om i världen, också i Europa, hur de mänskliga rättigheterna utmanas och hur utsatta grupper människor tappar rättigheter som de jobbat i årtionden för att säkra. Ett tydligt exempel är Polen, där hbtq-personer inte längre får vistas öppet i många kommuner. Ett annat är Ungern, där transpersoner inte längre kan byta juridiskt kön. Om vi börjar tulla på de mänskliga rättigheterna är risken att det går snabbt utför. Och det hänger ihop. När förföljelsen av hbtq-personer tilltar i Polen och Ungern kommer det att leda till att människor behöver fly också från dessa länder.

Ska vi mota dem vid gränsen då? Säga: ”Tyvärr, vi har uppfyllt vårt volymmål så ni får återvända till förföljelserna i hemlandet.”?

IM menar att de mänskliga rättigheterna är en ofrånkomlig grund för att skapa en medmänsklig värld. De måste också vara utgångspunkten för de migrationspolitiska samtalen.

IM uppmanar de delar inom de politiska partierna som tar de mänskliga rättigheterna på fullt allvar att nu ta ansvar och höja rösten inom sina respektive partier.

Att få söka asyl är en mänsklig rättighet.

Att få söka asyl är en mänsklig rättighet.