Dunkla tankar i biståndsbudgeten

Att dra ner på elförbrukningen är en besparing. Att inte köpa nya kläder så ofta eller att sluta röka likaså. Elisabeth Svantesson gör en ”besparing” på internationellt bistånd. ”Nästa år räknar vi med besparingar på 7,3 miljarder kronor” säger hon och tillägger att ”besparingarna” kommer att öka kommande år.

Ord betyder så mycket. Säger så mycket om den som väljer dem.

Att stödet till människor som lever i fattigdom och förtryck skärs ner, att Sverige tar mindre ansvar i en värld som mår allt sämre, är egentligen det enda som är tydligt i regeringens budget för det internationella biståndet för 2023.

Det är förvisso bra att det finns på pränt att det sätts en maxgräns för avskrivningar, alltså hur mycket av biståndet som får tas till flyktingmottagning. Men den blir ju i verkligheten ett löfte utan värde, när regeringen samtidigt sätter stoppskyltar vid Sveriges gränser.

I övrigt är budgeten svårtolkad. Den tabell med fördelning på anslagsposter som brukar finnas är borttagen. Det finns ett stort antal skrivningar om olika prioriteringar, men inget som pekar på vad som ska satsas mer på än något annat. Regeringens tal om transparens i biståndet gäller tydligen inte den egna budgeten.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Det enda, utöver nedskärningen av det totala biståndet, som är riktigt tydligt är otydligheten.