Använd inte våra äldre för att ställa människor mot varandra
När ett regeringsparti ställer äldreomsorg mot bistånd reagerar många av IM:s äldre medlemmar med både sorg och ilska. I denna debattartikel skriver IM:s generalsekreterare Gabriella Fredriksson om varför solidaritet aldrig får bli ett nollsummespel – och varför Sverige både kan stärka välfärden här hemma och ta ansvar i världen.
Förra helgen hade IM årsmöte. Jag mötte människor som engagerat sig för rättvisa och medmänsklighet i decennier. Pensionärer som samlar in pengar till kvinnogrupper i Malawi och flyktingläger i Gaza. Medlemmar som fortfarande åker på möten, skriver insändare och ordnar språkcaféer och läxhjälp långt efter att de fyllt 80.
Många av dem reagerade starkt på Moderaternas nya kampanj där äldreomsorg ställs mot bistånd. Det gör jag också.
Jag är generalsekreterare för IM som är en folkrörelse med medlemmar över hela Sverige. 65 procent av dem är över 65 år. Sjutton av våra medlemmar är över 100 år gamla och den äldsta är 104. Många har levt hela sina liv med minnet av krig, människor på flykt och ett Europa som slitits sönder av nationalism, misstänksamhet och hat.
Det är människor som verkligen vet vad solidaritet betyder i praktiken. Därför gör det ont i mig när äldre används för att skapa en konflikt mellan människor här hemma och människor i andra delar av världen. Som om trygghet vore något vi måste välja vem som ska få ta del av.
Självklart håller jag med om att äldreomsorgen behöver stärkas. Många äldre lever ensamma och många som arbetar inom omsorgen går på knäna. Men det blir inte fler händer i äldreomsorgen av att kvinnor och barn i krig och katastrofer får mindre stöd. Och argumentet att finansiera en kommunal upprustning av äldreomsorgen genom att dra ner biståndet till de mest utsatta, samtidigt som det görs satsningar på att Sverige ska få fler miljardärer – det håller inte.
Sverige är faktiskt fortfarande ett av världens rikaste länder och vi kan både investera i välfärden OCH ta internationellt ansvar. Det finns ingen motsättning i det.
Under lång tid var Sverige också ett land som många såg upp till. Enprocentsmålet för biståndet gjorde oss ledande internationellt. Svenskt bistånd har stöttat demokratirörelser, kvinnogrupper och människor som kämpat mot fattigdom och förtryck. Det har bidragit till utbildning, sjukvård och möjligheten att skapa ett tryggare liv. Det är något att vara stolt över. Och alla de äldre som jag möter är just det – stolta.
I dag ser världen annorlunda ut än för bara några år sedan. Krigen blir fler och fler och hunger och klimatkris driver människor på flykt. Och i nästan varje kris är det kvinnor och flickor som drabbas hårdast. Flickor tvingas lämna skolan först när familjer inte längre har råd att betala skolavgifter. Kvinnor utsätts för våld och får bära ett ännu tyngre ansvar när samhällen faller samman.
Det är därför vi behöver ett starkt bistånd som prioriterar kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter, inte fortsatta nedskärningar.
Men det som oroar mig mest är kanske ändå tonen i debatten. Hur människor allt oftare ställs mot varandra. Äldre mot människor på flykt, “våra egna” mot alla andra. Den sortens politik gör inte samhället starkare. Den gör människor mer rädda och mer misstänksamma mot varandra.
Ulf Kristersson, använd inte våra äldre för att polarisera samhället. Många av dem har levt längre än både du och jag och vet precis vad som händer när solidariteten börjar krympa.
Gabriella Fredriksson
Generalsekreterare, IM