En tygbit som förändrar liv

Det är en varm förmiddag i Kasungu. Kvinnorna möter oss ute på det torra fältet med sång och dans. De berättar sen att det är precis så de inleder varje möte – med sånger som handlar om arbetet de gör och om allt positivt som kommer ut av det. Efter att vi har hälsat ordentligt slår de sig ner i en ring på marken och plockar fram saxar, nål, tråd och tygbitar. En av kvinnorna har sitt lilla barn med sig. Medan de arbetar berättar de om sina liv, sina verksamheter och gruppen de tillhör. 

Ett stenkast bort ligger en inhägnad odling. Ännu en bit längre bort ligger en skola och vi hör hur barn skrattar och leker på skolgården. 

Sambandet mellan platserna kommer snart att bli tydligt. 

Kvinnorna i Tikundani-gruppen som de kallar sig, har under de tre år de träffats försökt skapa större kontroll över en ekonomi där väldigt lite går att ta för givet. De odlar, säljer det de kan, föder upp getter och sparar pengar tillsammans. Två gånger i månaden träffas de i sin VSL-grupp, Village Savings and Loans, eller sparlånegrupp som vi säger på svenska, där de kan låna pengar för att investera i sina verksamheter. 

Gruppen får stöd genom IM:s lokala samarbetspartner, och i ett nytt projekt har kvinnorna lärt sig att sy mensskydd.En binda tar ungefär en halvtimme att tillverka. Den består av flera lager tyg och fylls med ett mjukt, filtliknande material av ull som absorberar vätska. När den har använts kan den tvättas och användas igen. 

Det är en enkel produkt. Men för kvinnorna är den en del av ett mycket större arbete – ett arbete som gör deras, och även andra kvinnors och flickors liv bättre. 

Pengarna som saknas 

Flera av kvinnorna tvingades sluta skolan när de var unga eftersom familjens pengar inte räckte till skolavgifterna. Sedan kom äktenskap, barn och ett vuxenliv där det har varit viktigare att få vardagen att gå ihop än att fundera på vad man själv skulle vilja göra. 

Nu ser de på utbildning med andra ögon. 

De har sett att människor som fått möjlighet att studera också får andra möjligheter. De kan få arbete, en säkrare inkomst och större frihet att bestämma över sina liv. 

Men utbildning är inte det enda som kostar pengar. Ett litet företag behöver kapital för att komma igång. Ett jordbruk behöver utsäde och material. En familj behöver mat. Och när klimatet förändras och skördarna blir svårare att förutse går det inte heller att veta hur mycket pengar som kommer in nästa vecka eller månad. 

– Om ingen kan köpa får vi inga pengar, säger Monicca Banda som sitter och syr en binda i ett vackert mönstrat tyg. 

VSL-gruppen har blivit ett sätt att hantera en del av osäkerheten. Kvinnorna sparar tillsammans och kan låna pengar till sina verksamheter.

För kvinnor som saknar egendom eller andra säkerheter kan det vara mycket svårt att få lån på annat sätt. I gruppen får de i stället möjlighet att investera i det de själva arbetar med.

Kvinnorna berättar att deras män stöttar dem och uppmuntrar dem att fortsätta. Ibland hjälper de också till att betala tillbaka ett lån om verksamheten gått dåligt. Någon berättar att familjen numera kan äta kyckling i stället för bönor.

Det kanske låter som små och vardagliga saker, men för kvinnorna handlar det om något större: att kunna stå på egna ben.

”Blödde igenom snabbt”

Tygbindorna kom in i gruppens arbete genom Girls on the Lead, den lokala organisation som IM samarbetar med. Kvinnorna har fått utbildning i hur de tillverkas och de första bindorna som de gjorde under utbildningen delade de ut gratis till flickor på den närliggande skolan. Varje flicka fick fem bindor.

När kvinnorna berättar om arbetet minns de också hur det var när de själva var flickor. Då använde de tygremsor som de rev från gamla kläder och knölade ihop.

– De höll inte alls bra och det blödde igenom snabbt, berättar Chisomo Mbewe medan hennes lille son försöker rita på ett av tygerna med en tuschpenna.

Det innebar att de ofta stannade hemma från skolan när de hade mens och missade viktig undervisning. Nu har de lärt sig att tillverka bindor som håller bättre. Materialkostnaden är omkring 2 000 malawiska kwacha, cirka 11 kronor, och kvinnorna ska sälja dem på marknader, både i hembyn och i närliggande byar, för omkring 3 500 kwacha, ungefär 20 kronor.

Det är här de två delarna av arbetet möts. För en flicka kan bindan göra det möjligt att gå till skolan även när hon har mens. För kvinnan som tillverkar det kan samma produkt bli en inkomstkälla.

Och kunskapen ska inte stanna hos kvinnorna i gruppen.

Skolan på andra sidan fältet

Några av eleverna som har rast har kommit närmare. De står vid sidan av fältet, fnissar och tittar på oss och på kvinnorna. Skolan ligger bara en kort promenad bort. För Girls on the Lead är det också där nästa del av arbetet ska ske. I projektets nästa fas ska flickorna själva få lära sig att tillverka mensskydden och organisationen samarbetar med lärare som avsätter tid för undervisningen.

Många flickor får sin första mens redan omkring nio års ålder. Om de saknar mensskydd kan mensen göra det svårt att gå till skolan. Det kan handla om rädsla för att blöda igenom, om skam eller helt enkelt om att det inte finns något att använda.

Kvinnorna vet precis hur det känns, men de vill inte bara att flickorna ska få en färdig binda. De vill att de ska lära sig att tillverka den själva. Det finns en skillnad mellan att få någonting och att kunna göra det själv. Det ena löser ett problem för stunden, det andra är en kunskap som kan finnas kvar och föras vidare.

”Vad kan vi göra?”

På Girls on the Leads kontor i Kasungu träffar vi Susan Chisi, som startade organisationen 2020. Det är lätt att förstå att Susan har svårt att stå bredvid och titta på när något behöver förändras. Hon talar engagerat om flickor som lämnar skolan, om kvinnor som saknar möjlighet att försörja sig och om hur ekonomisk utsatthet begränsar människors möjligheter att bestämma över sina egna liv.

När covid-19-pandemin slog till såg hon hur problemen fördjupades. Flickor slutade gå i skolan, många hamnade i barnäktenskap och familjer fick ännu svårare att få ekonomin att gå ihop. Men problemen var inte nya. Pandemin gjorde dem bara svårare att ignorera.

Susan började samla in pengar och organisera sig tillsammans med andra unga feminister. Frågan var enkel: Vad kan vi göra? Det blev början på Girls on the Lead.

Sedan dess har organisationen vuxit från att stötta omkring 30 kvinnor till omkring 350. Ett viktigt arbetssätt är att utbilda så kallade ”champions” som sedan för kunskapen vidare till andra kvinnor. På så sätt kan en utbildning få större räckvidd än de människor som först deltog. 

Girls on the Lead arbetar bland annat med ekonomisk egenmakt, finansiell kunskap, entreprenörskap och klimatresilient försörjning. Mensskydden är en del av samma arbete. För Susan handlar det inte om separata projekt, utan om kvinnors och flickors möjlighet att få större kontroll över sina egna liv. 

Två getter och en början 

Tikundani-gruppen har fått stöd av Girls on the Lead på flera sätt. När kvinnorna organiserades som grupp fick de bland annat utbildning i ekonomisk kunskap och i att driva verksamheter. Fem av kvinnorna fick två getter var för att kunna starta upp en verksamhet. Genom det så kallade pass-on-systemet ska getterna sedan kunna föras vidare när de får killingar. 

Det är samma grundidé som finns i arbetet med mensskydden: att något som en kvinna får tillgång till ska kunna skapa möjligheter också för någon annan. 

När kunskap går vidare 

När samtalet närmar sig sitt slut sitter kvinnorna fortfarande kvar i ringen. De skrattar och pratar medan de syr. Det är tydligt att de är goda vänner, inte bara arbetskamrater. 

Kvinnorna har själva varit flickor som inte alltid hade möjlighet att gå kvar i skolan. Nu lär de sig något som kan göra det lättare för andra flickor att stanna där. 

På andra sidan fältet har de flesta eleverna gått tillbaka till skolan. 

Det är lätt att tänka att det handlar om en binda. Men egentligen handlar det om vad som kan hända när en människa får kunskap och möjlighet att använda den. Vad som händer när kvinnor organiserar sig tillsammans och får tillgång till pengar de själva kan bestämma över. Vad som händer när en flicka kan gå till skolan också den vecka i månaden hon har mens. 

Den röda tråden går från kvinna till kvinna, från flicka till flicka och vidare till nästa generation. 

På ett fält utanför en by nära Kasungu börjar den med en tygbit. 

Text och foto: Malin Kihlström