”Mamma, är jag svensk?”
Jag har länge arbetat mot rasism och för människors lika värde. Ändå är det först när min son står framför en valaffisch och frågar om han är svensk som jag på allvar känner hur nära den politiska retoriken kan komma våra liv.
Den här valrörelsen har påmint mig om att politik inte bara handlar om beslut. Den handlar också om språk.
Utanför mitt fönster i Limhamn står en valaffisch vid busshållplatsen.
”Vi gör Sverige till Sverige igen.”
Min son, som precis har börjat läsa, frågar vad det står på skylten. Jag läser orden högt.
Hans följdfråga kommer direkt:
”Mamma, är jag svensk?”
Jag svarar ja, självklart. Men frågan stannar kvar hos mig.
För vad är det han har förstått? Att Sverige behöver bli svenskt igen? Att något eller någon har gjort landet mindre svenskt? Att vissa kanske räknas mer än andra?
Barn hör inte politiska budskap som strategiska utspel. De hör vad orden faktiskt säger.
Och min son är inte ensam om att lyssna.
Något har förändrats i vårt offentliga samtal.
Ord som tidigare hördes i samhällets ytterkanter syns nu på valaffischer och uttalas av människor med politisk makt. Formuleringar som en gång hade väckt starka reaktioner passerar allt oftare utan större debatt.
Det sägs ibland att politiker bara speglar människors oro.
Jag tror inte det.
Politiker beskriver inte bara samhällsklimatet. De är också med och formar det.
Jag har arbetat med de här frågorna länge. Rasismen har inte uppstått i den här valrörelsen.
Men jag upplever att något har hänt de senaste månaderna.
Som att spärrarna blivit färre.
Som att människor känner sig mer bekväma med att visa sitt förakt öppet.
Jag kan förstås inte veta varför varje enskild person beter sig som den gör. Men jag vet att det är svårare att avfärda det som en slump när samma budskap möter mig på valaffischer, i debatter och sedan också i min egen vardag.
Ju närmare valet vi kommer, desto oftare tänker jag på min bakgrund när jag rör mig i vardagen. Inte för att jag vill. Utan för att jag blir påmind.
En dag står jag på en parkeringsplats med min dotter i famnen. En man i bilen mittemot stirrar på oss med en blick jag känner igen. Till slut frågar jag om han vill något.
Han svarar genom att spotta på marken framför oss.
En annan dag på stranden säger jag ifrån när någon skriker åt ett litet barn. När vi går därifrån ropar en kvinna efter mig:
”Håll Sverige rent.”
Rent från vad?
Från mig?
Från min familj?
Från mina barn?
Självklart ansvarar människor för sina egna handlingar. Mannen på parkeringsplatsen ansvarar för sitt agerande. Kvinnan på stranden ansvarar för sina ord.
Men politiker har också ett ansvar.
Deras språk upprepas i nyheterna, på sociala medier, vid middagsbord och på skolgårdar. De kan inte bygga politiska berättelser om vilka som hör hemma och vilka som inte gör det, och sedan låtsas som att orden saknar konsekvenser.
Ord blir inte oskyldiga bara för att de uttalas från en talarstol.
Och ansvaret ligger inte bara hos dem som går längst.
Det ligger också hos dem som ser hur samtalet förändras och ändå väljer att följa efter.
Någon får alltid bära konsekvenserna.
Sällan den som står på scenen.
Oftare den som börjar välja en annan parkeringsplats. Föräldern som håller lite hårdare i sitt barn. Den som tystnar för att slippa bli nästa måltavla.
Eller barnet som ser en valaffisch och undrar om landet där han är född verkligen räknar honom som en del av gemenskapen.
Orden försvinner inte efter valdagen
Om några veckor går Sverige till val.
Då röstar vi om skatter, skola, klimat, bistånd och välfärd. Men vi röstar också om vilket politiskt språk som ska belönas och vilken människosyn som ska få större plats.
Men inför valet behöver vi också fundera över vad partiernas ord gör här hemma.
Vem betraktas som självklar i Sverige?
Och vem måste fortfarande bevisa att hen hör hemma?
Det går att förespråka en stram politik utan att få barn att tvivla på om de får kalla sig svenska.
När valaffischerna plockas ned försvinner inte orden. De lever vidare i människors handlingar, blickar och föreställningar om vem som räknas.
Därför behöver vi ställa fler frågor än vilket parti som har de bästa förslagen.
Vi behöver också fråga vilket samhälle deras språk håller på att bygga.
Jag tänker på min son framför valaffischen. På hur han tittade upp på mig efter att jag hade läst orden högt.
Och på frågan som kom direkt efter:
”Mamma, är jag svensk?”
Jag tycker att alla politiker borde ställa sig en enkel fråga:
Blir den frågan vanligare eller ovanligare av de ord jag väljer att använda?
För det säger ganska mycket om vilket Sverige vi kommer att vakna upp till efter valet.
———–
Livia Lundkvist Boberg är engagemangsutvecklare för IM:s verksamhet i Sverige. Här skriver hon om hur den politiska retoriken i valrörelsen påverkar människor i vardagen och varför politikernas ord spelar roll.
