Så vill partierna förändra svensk biståndspolitik
Under Ystad Summit den 2-3 september samlade IM fyra riksdagspolitiker i ett gammalt stall för att prata om en fråga som förändrats snabbt under den senaste mandatperioden: den svenska biståndspolitiken. Med valet 2026 runt hörnet blev det också ett tillfälle att fråga vad partierna vill göra annorlunda under nästa mandatperiod.
Regnet öste ner över Ystad. På det gamla regementet var det full aktivitet. Foodtrucks, montrar, politiker, företag och besökare fyllde området när Ystad Summit samlade samhällsaktörer för två dagar av samtal och debatt.
På scenen stod Morgan Johansson (S), Niels Paarup-Petersen (C), Magnus P. Wåhlin (MP) och Cecilia Engström (KD). Med hjälp av IM:s biståndskompass fick de ta ställning till tre påståenden om biståndet och Sveriges roll.
Med en skylt i handen blev svaret tydligt:
”Verkligen”
”Ja”
”Nej”
”Absolut inte”
Samtalet modererades av Yasemin Arhan Modéer och följdes av en diskussion med IM:s generalsekreterare Gabriella Fredriksson och Barnfondens generalsekreterare Martina Hibell.
Politiker från MP, KD, C och S tar ställning till olika påståenden från Biståndskompassen
Flera frågor – och vissa gemensamma nämnare
När politikerna fick frågan om vad de faktiskt skulle kunna komma överens om i en blivande regering fanns flera gemensamma nämnare.
Magnus P. Wåhlin (MP) lyfte behovet av att återgå till en feministisk utrikespolitik. Cecilia Engström (KD) pekade på arbetet för förföljda minoriteter och människor i särskilt utsatta situationer.
För Niels Paarup-Petersen (C) handlade det bland annat om transparens och likvärdiga villkor för organisationer som arbetar med bistånd, men också om att Sverige behöver rikta mer pengar till fattiga länder än i dag. Han lyfte även behovet av att öka andelen kvotflyktingar.
Morgan Johansson (S) såg möjligheter till en upptrappning av biståndet och en större andel till kvinnor och flickor. Han lyfte också vikten av de multilaterala organisationerna – som FN, UNICEF och World Food Programme – som han säger har fått minskade resurser under den nuvarande regeringen.
Sedan vändes frågan till civilsamhället:
Vad skulle ni själva göra om ni blev biståndsministrar?
”Vi behöver långsiktighet”
Martina Hibell började med något som återkommit under dagen på Ystad Summit: långsiktighet.
Hon kopplade till ett tidigare samtal med representanter från näringslivet, där budskapet till en kommande regering varit att hålla vad man lovar så att företag kan planera och investera.
Samma sak gäller biståndet, menar hon.
– Se till att vi har långsiktiga, förutsägbara avtal. Det som händer när mattan dras undan är ju att organisationer som har fungerat jättebra och gör jättestor skillnad runt om i världen slutar att fungera.
Konsekvenserna kan bli direkta. Vaccinationsprogram kan ställas in och barnadödligheten öka.
Förutsägbar finansiering behövs också för att organisationer ska kunna anpassa sitt arbete när situationen förändras, menar Martina. Det är särskilt viktigt i de delar av världen där förutsättningarna snabbt kan förändras på grund av krig och kris.
Kvinnor och flickor måste prioriteras
För Gabriella Fredriksson är tre saker särskilt viktiga: att höja biståndet, att öka andelen resurser som går till kvinnor och barn, och att stärka civilsamhällets möjligheter att skapa hållbar förändring där behoven är som störst.
– Forskning visar ju verkligen: ge till kvinnor, och då ser du utveckling. Så öka andelen. Det är verkligen helt självklart för mig. Det är där vi måste gå, säger hon.
Att återgå till enprocentsmålet är samtidigt viktigt, menar Gabriella. Exakt hur det ska göras är en politisk avvägning – men riktningen behöver vara tydlig.
Bistånd är mer än en budgetpost
För IM är biståndet i grunden en fråga om vilket ansvar Sverige vill ta i världen.
Konflikter ökar, klimatkrisen slår hårdare och den globala fattigdomen biter sig fast. Samtidigt är det ofta kvinnor och flickor som drabbas hårdast när samhällen pressas.
Men Gabriella lyfter också det som händer på andra sidan av statistiken: människor som organiserar sig, kvinnor som försvarar sina rättigheter och unga som kräver inflytande över sin framtid.
Det är där förändring börjar.
Därför menar IM att Sverige behöver återgå till målet om att avsätta en procent av BNI till bistånd och återta sin roll som en stark internationell röst för utveckling, jämställdhet och mänskliga rättigheter.
– Vi behöver sluta se bistånd som en budgetpost och börja tala om det för vad det faktiskt är: en investering i framtiden.
Hon fortsätter:
– Jag brukar säga att vi har inte råd att låta bli.
Sverige kan mer och måste göra mer.
Text och foto: Vildana Hodzic