Vad hände med Sverige? 

Det börjar i Gränna. 

Alf Svensson sitter vid köksbordet, med utsikt över Vättern. Han har varit borta från den dagliga politiken länge, men följer den fortfarande. Det märks. Orden kommer snabbt, ibland med en irritation, ibland med något som liknar sorg. 
“Jag tycker hela den politiska debatten har blivit nationaliserad”, säger han. 
“Vi har glömt det internationella perspektivet.” 
Det är en enkel formulering. Men den rymmer hela frågan. 
Vad hände med Sverige? 

Ett land som ville mer 

Det var inte så här det såg ut när Alf Svensson blev biståndsminister i början av 1990‑talet. Sverige befann sig i finanskris. Arbetslösheten steg. Samtidigt rasade krigen på Balkan, bara några timmar bort. 

Ändå nådde biståndet över en procent av BNI, vilket än i dag är den högsta nivån Sverige har uppnått. 
Inte som ett undantag. Som en norm. 

“Syftet var att ta itu med människors vardag”, säger han. “Att människor skulle kunna leva och inte svälta ihjäl. Att de skulle få lära sig läsa och skriva. Att de skulle leva i ett samhälle där man räknades.” 

Han pausar. 

“Fokusera på människan och inte plånboken.” 

Det han beskriver är inte bara ett beslut, utan ett tankesätt. Ett sätt att förstå politik. Ett sätt att förstå Sverige. 

När något börjar glida 

Det var i våras jag intervjuade riksdagspartiernas biståndspolitiska talespersoner inför valet, som en del av IM:s och ForumCivs folkbildande arbete. Samtalen med Alf Svensson, Bengt Westerberg och Lars Ohly kom senare – för att förstå vad som egentligen har skett. 

Jag väntade mig olika svar. Prioriteringar. Ideologi. 

Men det som slog mig var något annat: 
hur snabbt själva utgångspunkten hade förskjutits. 

Biståndet är inte längre en självklar del av politiken. Det är något som måste försvaras. Förklaras. Ofta i relation till helt andra frågor. 

Valrörelsen gör det tydligt. 

Pengar till bistånd ställs mot pengar till äldreomsorg. Internationellt ansvar ställs mot svenska behov. Argumenten känns bekanta, men tonläget är nytt. Två verkligheter pressas mot varandra, som om de inte längre fick plats samtidigt. 

När jag återvänder till samtalet med Alf Svensson blir kontrasten tydlig. 

“Det är klart att vi hade problem i Sverige då också”, säger han. 
“Men det ena uteslöt inte det andra.” 

En idé som bar politiken 

Den här bilden bekräftas från andra håll. 

Bengt Westerberg beskriver en tid när biståndet vilade på något mer än ekonomi: 

“Att målet ska vara just en procent finns det förstås ingen rationell grund för. Det kan ses som ett slags moralisk norm. Men om den rika världen levde upp till det skulle det göra skillnad.” 

En krona av hundra. Ett sätt att säga: vi är en del av världen. 

Det fanns en samsyn där. Inte total enighet, men en stabil mitt. Socialdemokrater, liberaler, kristdemokrater – de drog åt samma håll i grunden. 

Alf Svensson minns hur det till och med syntes i riksdagen. Ledamöter över parti- och blockgränser bar små pins för enprocentsmålet – som en gemensam markering, bortom den dagliga konflikten. 

Lars Ohly minns det lika tydligt: 

“Det var en helt annan konsensus. Vi kunde vara oense om hur biståndet skulle användas, men inte om varför det fanns.” 

Och nästan med ett skratt: 

“Vi slogs om vem som var mest för enprocentsmålet.” 

Det låter främmande i dag. 

Ett annat språk 

Det som hänt går inte bara att läsa i budgetar. Det hörs i språket. 

Förr: ansvar, solidaritet, rättvisa. 
Nu: effektivitet, prioriteringar, svenska intressen. 

Orden i sig är inte fel. Men de drar politiken åt ett annat håll. 

När biståndet beskrivs som ett verktyg för svenska intressen – handel, migration, närområde – förändras perspektivet. Fokus flyttas. Det som händer långt bort kräver en förklaring. Annars får det stå tillbaka. 

Valrörelsen skärper det ytterligare. 

Alf Svensson skakar på huvudet när han hör hur bistånd ställs mot äldreomsorg. 

“Jag tycker det är helt ofattbart att man går ut med en sån dekal.” 

Han stannar upp. 

“Det är inte antingen eller. Det har det aldrig varit.” 

När Sverige krymper 

Det är här berättelserna möts. 

På olika sätt säger de samma sak. 

Bengt Westerberg: 
“Den internationella solidaritetstanken… den är ganska mycket borta nu.” 

Lars Ohly: 
“Det har blivit så att det är Sverige som är det viktiga.” 

Och kanske allra tydligast: 
“Det här har gått väldigt snabbt.” 

Det är inte en lång omvandling. Det är ett skifte som accelererat de senaste åren. Ett nytt sätt att tala om staten, om ansvar, om världen. 

För Alf Svensson handlar det om något mer grundläggande. 

“Man har blivit så intresserad av sitt eget”, säger han. 
“Man glömmer att det finns en värld utanför.” 

Besvikelsen 

Det är inte ilska som dominerar i samtalen. 

Det är besvikelse. 

Inte riktad mot en enskild regering eller ett parti, utan mot utvecklingen i stort. Känslan av att något som en gång var stabilt visade sig vara skörare än man trodde. 

Bengt Westerberg säger det rakt: 

“Jag trodde att vissa principer skulle bestå över tid.” 

Det gjorde de inte. 

Och Lars Ohly går ett steg längre: 

“Vi måste ju ha gjort fel … annars hade vi inte hamnat här.” 

Det är ovanligt att höra i dagens debatt. Självrannsakan som inte är taktisk. 

Vad hände med Sverige? 

Det finns inget enkelt svar. 

Ingen tydlig dag när allt vände. Ingen enskild reform att peka ut. 

Snarare en rörelse. Små förskjutningar som blivit större. Ett språk som förändrats. En självbild som krympt. 

När man sitter vid köksbordet i Gränna och lyssnar på Alf Svensson blir det tydligt att det inte bara handlar om bistånd. 

Det handlar om hur ett land ser på sig självt. 

Han säger det igen, nästan som en slutsats: 

“Vi behöver varandra.” 

Det låter enkelt. 

Men i dagens Sverige är det en mer radikal tanke än på länge. 

Simon Marke Gran, insamlings- och kommunikationschef på IM – Individuell Människohjälp. Texten bygger på intervjuer inom ramen för IM:s och ForumCivs folkbildande arbete inför valet.