Valdagen på Jaffa Street

Varje val i världen betyder något för mig som palestinier. Jag följer valen eftersom jag vill tro att världen kan röra sig mot rättvisa. Från Zohran Mamdanis seger i New York till Lula i Brasilien, det svenska valet, till de brittiska grönas hållning i Palestinafrågan – politiska förändringar som utmanar den rådande ordningen ger mig hopp.

Men jag har också lärt mig hur snabbt hopp kan förvandlas till besvikelse när människor kommer till makten och överger de ståndpunkter som en gång förde dem dit. Val kan också föra oss i motsatt riktning, genom att ge makt åt dem som fördjupar orättvisor, legitimerar utestängning och stärker de system som berövar människor deras rättigheter.

I dag, när israeler går till valurnorna, tänker jag på vad det här valet innebär för palestinier.

För de palestinier som blev kvar inom Israels gränser efter 1948 och som har israeliskt medborgarskap, och som väntas delta i valet i ovanligt stor utsträckning, kan röstandet vara en av få möjligheter att göra sina röster hörda, hävda sin politiska närvaro och utmana den politik och diskriminering som präglar deras liv. I en tid av eskalerande våld och allt fler försök att marginalisera dem handlar deras deltagande inte bara om att välja politiska företrädare. Det är också ett sätt att kräva att bli hörda inom ett politiskt system som styr över deras liv, samtidigt som palestinier fortsätter att förvägras sina grundläggande rättigheter.

Men jag kan inte se det här valet enbart som ett val mellan olika israeliska partier, som om ett regeringsskifte i sig skulle kunna lösa den grundläggande apartheid och orättvisa som präglar palestiniers liv. Det handlar inte bara om vänster mot höger.

Den omfattande fördrivningen av palestinier 1948 skedde under ett i huvudsak vänstersionistiskt ledarskap, medan förstörelsen av Gaza och det storskaliga dödandet av palestinier i dag har skett under en högerextrem regering. Det politiska ledarskapet har förändrats, men fråntagandet av palestiniers mark, hem och rättigheter har fortsatt. För palestinier handlar frågan därför inte bara om vilket politiskt läger som vinner, utan om huruvida det system som förvägrar oss våra rättigheter kommer att förändras.

Oavsett vem som vinner kommer palestinier att fortsätta leva under ockupation och apartheid. Mark kommer att konfiskeras, bosättare kommer att fortsätta attackera och terrorisera samhällen och ta över olivlundar, fångar kommer att fortsätta utsättas för omänskliga förhållanden och Gaza kommer att fortsätta bära konsekvenserna av ett pågående folkmord. Ett valresultat kan inte i sig förändra dessa verkligheter.

I dag är de här frågorna inte avlägsna politiska resonemang för mig. De utspelar sig runt omkring mig, här i Ramallah, nära mitt hem.

Varje tisdag träffar jag mina kollegor Dalia och Randa på ett kafé för att arbeta tillsammans. Men i dag är infarterna till Ramallah avspärrade och Randa kan inte ta sig hit, så vi ställde in vårt fysiska möte. Jag gick till kaféet ändå, efter att ha lämnat min dotter i skolan.

Jag är sjuk, så jag hoppade över gymmet. Min man gick dit, men ringde sedan för att höra hur det var med mig och varna mig för att israeliska ockupationsstyrkor hade gått in i staden.

Jag satt bakom ett stort fönster med utsikt över Yaffa Street, en av de stora gatorna i centrala Ramallah. Gatan är uppkallad efter Jaffa, den palestinska kuststaden vars befolkning till stor del fördrevs 1948.

Min man frågade vad jag kunde se.

Jag sa att jag inte såg någonting.

Sedan sa jag, halvt på skämt:

I dag får jag vakta staden.

Jag kommer att fortsätta följa val, glädjas åt politiska förändringar som utmanar orättvisor och bli besviken när de som kommer till makten överger de principer som en gång gav hopp. Men jag vägrar att förväxla politisk förändring med befrielse.

Just nu är jag här i Ramallah. Jag tittar ut över Yaffa Street och håller ett öga på staden.

Text: Yara Odeh