Vrigstadhemmet i våra hjärtan

När man bläddrar bland gamla bilder från Vrigstadhemmet sveper ansikten, händelser, öden, förbi. Polska flyktingar som lär sig åka skidor på 50-talet, ungerska kvinnor som handarbetar framför brasan på 60-talet, turkiska barn som firar midsommar på 70-talet och föräldralösa ungdomar som firar jul på 80-talet. På en bild från tidigt 2000-tal syns ungdomar som träffas för volontärutbildning.

Vrigstadhemmet sitter djupt i IMs själ. De allra första bilderna är från 1945. Kriget hade precis slutat och Europa försökte komma underfund med hur livet nu skulle se ut, bland ruiner, sorg, flykt, utsatthet – och lättnad och glädje. Britta Holmström, IMs grundare och ledare då, sökte efter ett hus där IM kunde ta emot flyktingar.

– Det här var innan det fanns ett migrationsverk eller någon sorts statlig ambition eller förmåga alls att ta emot människor på flykt, säger Annika Thelin, chef för IMs arbete i Sverige, som under sju år haft Vrigstadhemmet som arbetsplats.

IM var en del av Folke Bernadottes initiativ vita bussarna som tog flyktingar till Sverige. När Britta nåddes av ryktet att Vrigstads gamla prästgård var till salu bestämde hon sig direkt, utan att ens åka dit. För hon hade haft sin bröllopsfest i just detta hus och kände det och trakten väl. Britta föddes i närliggande Sävsjö.

– Det är en ganska makalös insats egentligen. Hela byn mobiliserades för att restaurera huset till ett boende, ett ”IM-hem”. Det gick i en rasande fart och på sensommaren 1945 kom de första flyktingarna som lämnat koncentrationslägren i Tyskland och Polen.

Det var bråttom också för att IM hade bjudit till konferens i Vrigstad. En blandning av flyktingar och akademiker, svenskar och polacker skulle diskutera hur man nu skulle bygga nytt – lika mycket i handling som i värderingar och tankar. Hur skulle människovärdet återupprättas efter all död och allt förtryck?

– Redan i september kom alltså över 300 personer till Vrigstad och var med på konferensen, bara tanken på en sådan logistik, där och då, är häpnadsväckande, säger Annika Thelin som kan känna igen det ideella engagemanget kring Vrigstad.

Det har alltid funnits många så kallade IM-vänner kring Vrigstadhemmet, som fungerat väl tack vare en mängd volontärinsatser. Alla som anlänt till Vrigstadhemmet har mötts av IM-värdinnor och värdar, volontärer som arbetat efter schema för att se till att det alltid finns mat och rum och värme för besökare.

Efter att först ha fungerat som flyktingboende har Vrigstadhemmet på senare år varit bas för IMs verksamhet i Småland med insatser inom integrationsområdet, hotellverksamhet och öppna aktiviteter som soppluncher samt många planeringsdagar och möten för IMs egna medarbetare.

Hösten 2020 tog IMs styrelse till slut beslutet att sälja fastigheten. Idag sker flyktingmottagande på annat sätt. Och att få ekonomi i hotellverksamhet och annat fungerade inte. Fastighetsskötsel och hotellverksamhet hör inte till IMs kärnverksamheter och styrelsen ansåg att kostnaderna för underhåll blev för stora och osäkra.

Annika Thelin har som chef, inte bara för verksamheten i Vrigstad och Småland utan för all verksamhet i Sverige, fått hantera både sina egna, medarbetarnas och volontärernas frågor och känslor.

– Det är sorgligt, och begripligt, samtidigt. Och det är nog så många av oss känner, säger hon där hon sitter och sorterar i lådor med böcker, foton, affischer och annat material från en lång historia.

– Det är lite märkligt, för egentligen har vi ju inte varit här på över ett år nu. Ingen har bott här, ingen har lagat mat – för det har varit hemjobb för även oss som har Vrigstadhemmet som kontor. Kanske har det gjort processen nu lättare, jag vet inte.

I huset finns ett rum för saker som ska slängas. Ett rum för saker som ska skänkas. Ett rum för saker som ska sparas. Och ett rum för Växjö.

– Utan Växjögruppen hade detta arbete varit ännu jobbigare, säger Annika Thelin med ett leende.

– Vår lokalförening där är rutinerade vad gäller att sälja saker vidare. De har kommit hit och värderat och bedömt och gjort allt mycket lättare för oss. Men jag har också två kollegor här, Annica Engström och Catharina Andersson, som båda har varit på Vrigstad i fyrtio år och är helt ovärderliga.

Det är många som har starka minnen härifrån. Krig påverkar så många människor. Många blir uppdragna med rötterna från sina hem. Många börjar om någon annanstans. En del gjorde det i Vrigstad. Vrigstadhemmet har förändrat livet för tusentals människor sedan 1945, något som kräver att vi stannar upp och vårdar minnet lite extra.

I Vrigstad byggde IM mycket av sin ideologi, med ”IM-hemmet” som modell för en helhetssyn på människan, att en människa inte bara är kött och blod, utan även själ och ande. IM vill inte bara ge mat och bostad utan även värme och omtanke, självförtroende och stolthet. Den modellen förfinades och vårdades här – och lever kvar i organisationen. Denna livskraftiga idé bär IM överallt, i hela världen.

– Jag tänker ofta på det, när vi träffar nya grupper idag. Vi är en mötesplats. Vi är skydd. Vi är en bro. Det var vi förut i IM-hemmen, det är vi idag på språkfikor och andra mötesplatser. Vi är medmänsklighet, säger Annika Thelin.

IM kommer att fortsätta verksamheten i Småland, men från andra kontor. Var vet ingen säkert ännu eftersom alla jobbar hemifrån just nu.

– Huset i Vrigstad förlorar vi, men vi skapar hela tiden nya mötesplatser, både digitala och fysiska. Och fler nyanlända flyktingar kommer att möta oss på IM och våra värderingar.

Vill du se fler bilder från IMs år i Vrigstad? Ett axplock av bilder finns här.