”Jag behöver inte fler trauman”

Den här artikeln är skriven av de ukrainska journalisterna Bohdan Oslavski och Svitlana Oslavska på uppdrag av IM:s partner Stan. Vi har fått tillåtelse att publicera texten i översättning.

Den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina har tvingat miljontals ukrainare att lämna sina hem. Människor har fått packa några få ägodelar i panik och lämna allt annat bakom sig, utan att veta om de någonsin kommer komma tillbaka till sina hem.

Det här är svårt för alla, men för sociala grupper som redan lever i utsatthet är situationen extra svår. Det ukrainska samhället är inte alltid öppet för hbtqi+-personer och det var därför som ett speciellt härbärge för just denna grupp öppnades i Chernivtsi i västra Ukraina.

Odesa – Chernivtsi

Sasha är en transperson från Odesa. De första dagarna av kriget tillbringade han och hans partner i hemstaden, men i mitten av mars beslutade de sig för att bege sig till Chernivtsi för att komma undan kriget. Varför just dit? Hans vänner berättade för honom om att det fanns ett härbärge för hbtqi+-personer där och att människorna i staden var vänligt sinnade. De skulle kunna hitta ett tillfälligt hem där de inte skulle bemötas av mörka blickar, frågor eller hot.

En säker plats

– Transpersoner har alltid behandlats illa där jag kommer ifrån. Det rör sig om allt från ogillande blickar och stötande ord till fysiska handlingar, berättar Sasha.

– Jag ville inte riskera att åka till en plats där jag med stor sannolikhet inte skulle komma att bli accepterad. Unga människor är en sak, men de som har kvar den gamla sovjetiska mentaliteten… Jag vet att om jag kommer till fel ställe kanske jag inte kommer därifrån. Och om jag tar mig därifrån, då skulle det troligtvis vara på en bår. Jag behöver inte fler trauman. I härbärget har jag min trygga plats. Och när jag går på gatan här så bryr sig folk inte om hur du ser ut eller vad du har på dig.

Olena Hryhoriak, härbärgets samordnare stärker bilden av ett accepterande samhälle i Chernivtsi:

– Vårt härbärge har varken utsatts för hot eller attacker, vilket många andra har, säger hon.

Aprikossylt och blommor

Vid första anblicken ser härbärget mest ut som ett kontor eller en företagslokal. Här finns en stor sal med stora fönster. Det skulle kunna kännas kallt och livlöst här, men det är faktiskt ett väldigt mysigt utrymme. Möblerna, blomkrukorna och de små detaljerna i inredningen skapar en hemtrevlig atmosfär. Olena berättar att platsen var tom i början, det fanns inga möbler, inga köksredskap. Allt som finns i härbärget nu – från sängkläder och möbler till dricksvatten – är ett resultat av gemensamma ansträngningar från IM:s partner Stan och en annan civilsamhällesorganisation som heter Insight samt partners från Rumänien och frivilliga. Stan har stöttat härbärget helt från starten.

– De hjälper till att köpa mat, mediciner, barnmat och blöjor. De ger oss madrasser, sovsäckar, ficklampor och ryggsäckar. När vi har ett visst behov frågar vi Stan eller Insight om hjälp och tillsammans lyckades de hitta det mesta, berättar Olena.

Olena visar oss härbärgets kök. Här finns varmvatten, en tvättmaskin, en spis, en mikrovågsugn och en elektrisk vattenkokare. Vid spisen står Anna och kokar aprikossylt.

– Barn gillar aprikossylt med mjölk, berättar hon.

Hon tar även hand om härbärgets blommor. Det är mycket tack vare hennes arbete som härbärget känns så hemtrevligt.

– Jag är nöjd med allt här. Jag trivs bra på det här stället, och jag kommer alltid att vara tacksam. Men jag vill åka hem. Allt är bättre hemma, säger Anna som kommer från staden Kramatorsk i östra Ukraina.

Att hitta sysselsättning

Anna jobbar på en cafeteria i närheten. Sasha och hans partner arbetar också på det stället. Att söka jobb är alltid en utmaning för flyktingar som tvingats bosätta sig på nya ställen inom landet. Härbärgets samordnare och de boende är alla överens om detta. På frågan om de största svårigheterna och behoven kommer Sasha tillbaka till samma problem:

– Det största behovet är att få hjälp med att hitta ett jobb. Under tre månader hade vi ingenting, och mitt nuvarande jobb är inte stabilt. Det man tjänar här om dagen räcker inte. Vissa kurser där människor skulle lära sig och få nya färdigheter skulle kunna vara till hjälp.

Olena sätter också sysselsättningsfrågan i första hand.

– Det viktigaste för internflyktingarna är att hitta ett jobb. Människor måste kunna försörja sig själva. Om ett härbärge skulle stänga eller något annat skulle hända så skulle de stå helt utblottade. Men det är svårt att hitta jobb. Någon har en funktionsnedsättning så det finns behov av att söka ett specifikt jobb, en annan kan inte stå länge och så vidare. I början var arbetsgivarna inte särskilt entusiastiska över att behöva anställa fördrivna människor, eftersom de kanske skulle åka hem snart. Vi har sett en sådan diskriminering, säger Olena.

–Det finns också fall av diskriminering inom arbetslivet för oss som tillhör hbtqi+-gemenskapen, tillägger Sasha.

Han själv har inte drabbats av det dock. På sitt nuvarande jobb berättade han omgående för arbetsgivaren att han är en transperson, och arbetsgivaren tog det bra. Han blev tillsagd att inte oroa sig.

Utanför härbärget

Det är viktigt att komma ihåg att en anställning inte bara är en inkomstkälla.

–Människor måste hitta en mening, ett sammanhang. Vi försöker arbeta på ett sätt så att människor inte förlorar sin identitet, utan att de kan fortsätta att utveckla sig själva och behålla intresset för något.

Insight anordnar föreläsningar, utbildningar och filmvisningar. Allt som kan vara intressant för människor och som gör att de kan kommunicera med varandra och bygga relationer.

–  Vi försöker arbeta med inkludering – att sammanföra olika sociala grupper i en gemensam tillvaro, säger Olena.

– Vi delar inte upp homo och hetero. Vi förenar människor under gemensamma värderingar: respekt för varandra, mångfald och medvetenhet om mänskliga rättigheter. Om en person drar sig tillbaka in i sig själv och håller sig inom fyra väggar är det svårare att ta sig igenom svåra tider. Tvärtom, här har människor en chans att ta sig ut ur sin ”bubbla”, för att kommunicera med andra människor som har tvingats fly, och med lokalbefolkningen. De har en chans att integreras i livet i staden som blev deras hem nu. Naturligtvis kommer vissa att stanna och vissa att lämna.

Sasha antar att han snart kommer tillbaka till Odesa.

–Min partner och jag är impulsiva. Vi skulle kunna få för oss att packa våra saker och sticka tillbaka till Odesa. Risken är att om vi stannar för länge så blir det svårt att lämna. Men vi vill inte bo i Chernivtsi eller någon annan stad. Vi vill hem till Odesa.