IM:s 60 år i Jordanien

Verksamheten har förändrats över tid, men trots allt inte lika mycket som regionen i sig. Gränser, befolkningar och politiska skiljelinjer har förändrats – och återkommande krig och flyktingströmmar har legat som en fond i bakgrunden av IM:s närvaro. 

För att förstå hur lång tid det är sedan IM anlände till Mellanöstern behöver vi föreställa oss vilket land det var IM började arbeta i när IM:s första representanter kom till Jerusalem 1965. Mellanöstern såg annorlunda ut då, det var före sexdagarskriget 1967 som skrev om både nationella gränser och det politiska och befolkningsmässiga landskapet. 

En ny typ av verksamhet

IM:s första medarbetare höll till på Olivberget i Jerusalem och arbetade främst med humanitärt stöd åt utsatta familjer. Ett hem för barn med intellektuella funktionsnedsättningar grundades i östra Jerusalem, som då var en del av Transjordanien. Transjordanien var landet på bägge sidorna av Jordan-floden, både Väst- och Östbanken, det vill säga innan Västbanken blev ockuperat av Israel och innan de palestinska myndigheterna skapades. 

IM skrev avtal med jordanska myndigheter om att arbeta särskilt med barn med intellektuella funktionsnedsättningar. Det var en målgrupp IM identifierat som särskilt utsatt. Ofta var det barn som gömdes undan, skammen och stigmatiseringen var omfattande, och alla möjligheter för dessa barn att utvecklas, att nå sin potential, var kraftigt begränsad. 

Med vad som just då, på 60-talet i Sverige, var nya kunskaper och metoder kring hur man kan rehabilitera, vårda och stötta personer med funktionsnedsättningar, satte IM:s personal igång en ny typ av verksamhet. 

Gunhild Sehlin letade upp gömda barn 

IM:s medarbetare Gunhild Sehlin var särskilt viktig. Hon hade börjat med att knacka på dörrar och leta upp familjer där hon visste att det fanns gömda och nästan bortglömda, barn. Det ledde fram till en alltmer bestående verksamhet. Men efter sexdagarkriget 1967 fann sig plötsligt IM:s avtal med jordanska myndigheter gälla ett territorium som kontrollerades av Israel. Myndigheterna i Amman ville ha fortsatt samarbete med IM, men i det land det kontrollerade – på andra sidan Jordanfloden. Så kom IM att jobba i både Jerusalem och landet till väster om Jordanfloden i det som kom att bli de palestinska territorierna – och i Jordanien. Ett land blev två – eller tre beroende på hur man definierar att IM faktiskt också arbetade i Israel. 

Särskolor, skyddade verkstäder, dagcentra, integrerade klasser i jordanska skolor – initiativen hade många olika namn och skepnader. Det var en enorm iver och vilja att förändra dessa personers livssituation till det bättre. IM togs emot med nyfikenhet och i ökande grad respekt och till och med värme, av jordanska myndigheter och det jordanska samhället. Den så viktiga jordanska Hashemitiska kungafamiljen kom att se IM som en väsentlig del av landets utveckling, där det moderna Jordanien ville värna människor med funktionsnedsättningar bättre än man tidigare gjort. 

Verksamhetens fokus förblev under många år inriktat på stöd till personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Detta förändrades först under de senaste 5–10 åren, då IM:s verksamhet i Jordanien mer började inriktas mot kvinnors rättigheter, försörjning och påverkansarbete. 

Not: IM:s verksamhet i Palestina, där det senaste året varit väldigt påverkat av utvecklingen i Gaza, kommer att fortsätta även när Jordanien avslutas.