I Frölunda möts hela världen
En efter en kommer deltagarna in i den lilla salen. Några har uppenbarligen träffats förut, andra presenterar sig som nya. De är människor från Östasien, Mellanöstern, Sydasien och Latinamerika – och volontärer främst från Frölunda eller i närheten. Efter några minuter har man spridit ut sig vid olika bord märkta med skyltar för att visa ungefär vilken nivå av språkkunskap de olika samtalen har. Sen börjar samtalen.
– Vi ses varje torsdag och tanken är att vi ska hålla på en och en halv timme men det är ofta svårt att sluta, säger Jan Berggren och ler.
Jan är 88 år och ska snart lämna över huvudansvaret för Tala svenska-språkcaféet i Frölunda Kulturhus. Aktiviteten drivs som en del av lokalföreningen i Göteborg, som har flera liknande aktiviteter. Och sluta helt tänker inte Jan göra.
– Nej sluta komma hit och vara med tänker jag inte, det är så roligt så det ska jag fortsätta göra, säger Jan innan han återvänder till samtalet med Zhao från Kina, och Bakir från Irak.
Människor från hela världen har under åren hittat just hit, till Tala svenska-caféet i Frölunda.
– Det är det som är så roligt, berättar Ann-Britt som är en av de som kommer ta över ansvaret framöver.
– Att få träffa människor från så många delar av världen är helt fantastiskt. De har så många berättelser, man lär sig mycket nytt.
Man kan tro att det med så många människor från hela världen också kommer många svåra berättelser – och att det behövs en förmåga att hantera svåra samtal. Men Ann-Britt säger att det är sällan det blir så allvarligt.
– För ett tag sedan pratade jag med en flicka som var 19 år, hon pratade om att hon längtade hem för hennes föräldrar var inte med hit. De var kvar i Sudan. Så hon var ledsen, men det är ju inte så svårt att känna med – jag förstod och vi pratade om hur det kändes. Det märker man ju, att det är svårast för de som kommit ensamma.
Ann-Britt betonar dock att de flesta är här för att träna på svenska språket och lära känna andra människor. De flesta samtal är lättsamma och nyfikna. Och ingen pressas att berätta något privat eller svårt.
– Och de är ju inte här för terapi, säger hon och skrattar.
För både Jan och Ann-Britt och de andra volontärerna är träffarna här uppenbarligen något som även ger de själva något.
– Jag brukar berätta om det för mina vänner, säger Ann-Britt. Hur fint det kan vara, och hur viktiga kontakter det är. Och är det en sak jag blivit mer och mer övertygad om så är det att vi människor är oerhört lika varandra – var vi än kommer ifrån.
På artikelns huvudbild syns Thi Khahn Linh Tran & Monika Rastogi.
Foto: Erik Törner
Av: Erik Törner