Hoppa till innehåll

Minnen och stolthet 

Kategorier:

Zeinat Abu Shanab jobbade för IM i 25 år i Jordanien, fram till pensionen 2015. Hennes huvudsakliga arbetsplats under denna period var IM:s kontor, institution och hem på kullen Sweileh i Amman. Tillbaka på platsen som var IM:s jordanska hem i 40 år kommer minnen och tankar tillbaka. 

– Sweileh var både en institution och en oas, en halvt svensk värld i Amman, berättar Zeinat när hon sitter i bilen på väg upp till det som brukade vara hennes arbetsplats. 
   – Här är det, säger hon och parkerar bredvid några andra bilar som tillhör boende i husen intill.  
   Men här ligger inga kontor längre, ingen institution, ingen skola, inga bostäder åt barn och personal, inget storkök eller verkstäder och rehabiliteringslokaler – allt som fanns när IM var här. 
   – Men se här! säger Zeinat och går fram till muren bakom bilarna. Där står det fortfarande ”IM” på väggen. Och vid infarten sitter en gul ram kvar där IM:s logga en gång i tiden hälsade besökare välkomna. Skylten är borta. 

Lokalerna är rivna – men minnena finns kvar

När jordanska myndigheter för en stor summa köpte marken av IM bestämde man sig för att riva alla lokaler, det skulle kosta mer att upprätthålla säkerhet och bevakning av området än att riva det. Tanken var att sälja marken vidare, men det har inte hänt ännu.
Zeinat vandrar runt bland husgrunder, resterna av en trappa. Minnena kommer tillbaka. 
   –  Här låg bostäderna för dem som inte hade några hem. De som inte hade familjer eller som bodde för långt bort, fick bo kvar här. Så Sweileh var ett hem, här bodde människor dag och natt, berättar Zeinat och pekar ut var bostäderna låg. 
   – Vi åkte också runt dagligen i Amman i minibussar och hämtade och lämnade barn med intellektuella funktionsnedsättningar från sina familjer. Sen var de här för aktiviteter dagtid – dels för att de skulle få rehabilitering, träning och utbildning, dels för att föräldrarna skulle få möjlighet att arbeta och lämna hemmet.  

Tiden var kommen att lämna

Till slut, när IM beslutade lämna Sweileh, var det för att tiden var mogen att flytta ut verksamheten i samhället och inte ha en egen institution. Ambitionen att få de jordanska myndigheterna att ta ansvar för den här gruppen barn, och att integrera verksamheterna i samhället, var uttalad från början. Till slut ansågs tiden vara kommen. 
   –  Man måste komma ihåg att vi jobbade med idéer och metoder som var främmande i jordanska samhället till en början, varför Sweileh fungerade som en modell, ett exempel, på hur man kan förbättra livet för personer med funktionsnedsättningar, berättar Zeinat. 
Verksamheten byggdes upp som en svensk modell, men det viktigaste i den meningen är tanken att det var en modell. Ett bra exempel man såg till att visa och sprida till andra i sektorn. Svenskarna kom sakta men säkert att försvinna. 
   – Det gick från bara svenskar här till bara jordanier. Det jordanska utbildningssystemet startade en utbildning för specialistlärare, och en ny läroplan – där IM var med och påverkade och stöttade. Därmed kom också utbildad personal ut i det jordanska samhället.  
På detta vis kom IM att i frågan om personer med intellektuella funktionsnedsättningar ha en påverkan på hela samhället på ett sätt som är ganska unikt i hela IM:s historia.  
 
Nu finns barnen i samhället

Spåren av IM:s insatser för barn med funktionsnedsättningar lever vidare. I utbildningssystemet, i samarbeten IM hade med lokala moskéer, andra organisationer, universitetet och myndigheterna. 
   – Mest stolt är jag nog ändå över samarbetet med utbildningsministeriet. Innan oss ansåg de att detta var människor som var, som de sade, ”outvecklingsbara och outbildbara”. Barnen var inlåsta! Så är det inte längre. Barnen finns i samhället. Det finns fortfarande kvar integrerade klasser. Dagcentran drivs ännu efter den modell vi tog fram. Och det händer fortfarande att de ringer mig och ber om råd när de har bekymmer med någon fråga, säger Zeinat. 
   Zeinat tittar igen på den målade texten ”IM” när hon låser upp bilen för att lämna Sweileh. 
   –  Det spelar roll ännu! Det vi gjort och gör här i Jordanien spelar fortfarande roll och det lever vidare även efter IM lämnat. Livet för personer med funktionsnedsättningar är mycket bättre i Jordanien idag och det var alltid vad vi kämpade för. 

Av: Erik Törner