Nya bostäder för dem som flyr kriget

De kallar det för ”co-working space”, en slags samarbetsplats som inrymmer massa olika aktiviteter och företag. Det är en skapelse av IM:s ukrainska partnerorgnaisation Metalab, som i en gammal sovjetisk fabrikslokal är med och skapar något helt nytt ur askan av kriget.

Metalab är en kan tyckas lite spretig organisation, med massa aktivister och kreatörer. Hade det inte varit för att man vet att de också skapar förändring och påtaglig förbättring, hade man nog tyckt det lät lite fluffigt och pratigt mest.

Allt Metalab gör har dock det gemensamt att de vill skapa positiv samhällsförändring. Ett öppet och tillåtande urbant utrymme. 

– Innan kriget såg verksamheten annorlunda ut, men vi använder samma energi och samma driv som förut – men idag koncentrerar vi många av våra insatser på att hjälpa de som flyr kriget i öster, berättar Anna Dobrova, som koordinerar bostadsprogrammet Co-haty som IM stödjer.

– Vi tror på gemensamma initiativ, att sammanföra olika kompetenser och människor. Jag är själv utbildad arkitekt och vill jobba med urbanism, hållbara samhällen och sånt, och här kom jag i kontakt med aktivister och kreatörer.

Sedan krigets början arbetar Anna från Schweiz, dit hon flydde med sin närmaste familj.

– Det är nog ganska bra, jag kan fokusera och planera i lite lugn och ro så vi blir lite mer strukturerade. Sen när jag kommer hit till detta stora komplex av aktivitet och skapande blir allt lite mer rörligt och kanske rörigt, säger hon och ler.

Civil Society Startups

Metalab säger att de skapar ”Civil Society Startups”, alltså en kombiation av engagemang från civilsamhället och kunskap om kommersiell verksamhet (känns det igen från artikeln om Dom4824? Inte så konstigt – Nataliya från Dom4824 har varit inblandad i och har mycket kontakt även med Metalab). 

– Jag tycker det är just därför vår placering här i Fabriken är så bra och passande, för här finns också rötter i företagande och industri, säger Anna.

Och just fabriken är Maryana Barans dagliga arbetsplats. Hon rör sig vant runt i lokalerna, som håller på att byggas om. Metalab flyttar, fast egentligen bara inom samma fabrikslokaler.

Maryana kommer från Tjernobyl. Därifrån flyttade hon till Dnipro, innan hon kom till Ivano Frankivsk som student. Hon utbildad inom urban design, och är helt uppenbart van vid att jobba med många olika tekniker och material.

Metalab jobbar just nu mycket med hållbarhet och återvinning. 

– Just nu testar och experimenterar vi för att hitta alternativa metoder för uppvärmning och belysning, bland annat. För vi måste anpassa oss till den nya verkligheten. Kriget ändrar våra livsbetingelser.

– Här var tidigare tillverkningsindustri, och det är bra för oss som vill ha ett skapande utrymme, och ha en koppling till folk som faktiskt arbetar med händerna, i industrin. Och de som jobbade här förut har vi kontakt med, och frågar om råd. Vi kopplar ihop deras kompetens med yngre människor.

Co-haty, bostadsprogrammet

Sedan kriget började har IM stöttat Metalabs ansträgningar att skapa nya bostäder åt de som flyr kriget. De är många, och även om det är färre som kommer från de östra provinserna idag än i början av kriget, så fortsätter det att flytta in människor till Ivano Frankivsk.

Det var också kriget som gjorde att lokaler blev lediga här. För här också en fabrik som jobbade med gas – och det blev en för farlig produkt att jobba med mitt inne i stan. För det är just energiförsörjning som gas som Ryssland försöker bomba sönder.

– Arbetarna fick flytta utanför stadens centrum. Men det var inga problem, det var mer omskakande för dem att träffa oss, säger Maryana och skrattar. De blev så chockade och det var spännande interaktion. Vi var unga kreatörer och studenter, de var äldre fabriksarbetare. Men det blev fint och bra och vi har gemensamma projekt idag – vi tar in de äldre för att träna de yngre.

Maryana visar rum efter rum, verkstad efter verkstad. Co-haty – bostadsprogrammet som IM stöttar – börjar här. Man ritar, designar, snickrar och förbereder. Sen hittar man, restaurerar och moderniserar nya bostäder.

Ivano Frankivsk och de andra städerna i västra Ukraina hade ingen förberedelse för en flyktingström. När människor strömmade in i regionen fick de först bo hopträngda i skolor och offentliga lokaler. Men många som bor i Ivano Frankivsk började se hur de kunde flytta ihop och frigöra utrymmen. Metalabs personal gjorde samma sak, de flyttade ihop för att frigöra lägenheter till flyktingar.

– I min lägenhet bodde 9 personer, berättar Maryana. 

– Och det var bra, det var fint att vara nära varandra när allt var så osäkert och instabilt. Vi skojade om att det kändes som ett sommarläger, säger hon och ler.

Akut är lätt, långsiktighet är svårt

Från det började man samla sig. Dagliga möten som handlade om säkerheten och bristen på skyddsrum och luftförsvar, övergick i att planera lite mer för framtiden – eller i alla fall den nya vardagen och verkligheten. 

– Det svåraste är alltid att tänka långsiktigt, säger Maryana. Att kämpa en dag i sänder med akuta insatser är på sätt och vis ganska enkelt. Vi bet ihop och högg i, allihop, i nästan 2 år var det här-och-nu insatser. Vi, Metalab, är bra på det, att reagera och vara flexibla, förklarar Maryana.

Och Metalab gjorde det man kan, man hittade kunskap i olika form – talanger och experter – och förde samman dessa.

Men kriget fortsatte. Alltfler försvann in i armén, och alltfler dog. Främst män, och därmed försvann deras kompetens och arbetskraft. Och det sker samtidigt som behoven ökar av bostäder och infrastruktur, för befolkningen växer på grund av alla flyktingar.

Däri ligger nyckelutmaningen inte bara för Metalab utanför faktiskt hela Ivano Frankivsk. 

Anna Dobrova, som arbetat med Co-haty sedan starten, förklarar.

– Co-haty har varit helt beroende av stödet från IM, för det är svårt att skapa långsiktiga hållbara lösningar i ett krig. Så mycket förstörs, inte bara människors hus och liv, utan även institutioner och strukturer. IM gav oss styrka. Och vi kunde därmed reagera och agera, och vi kunde svara på utmaningarna i stället för att sjunka ihop, förklarar hon.

IM möjliggjorde

IM:s stöd gjorde att man kunde förutse och planera bättre. Man kunde inte göra flera års lång planering, det tillåter inte ett krig. Men man kunde planera för insatser över så pass lång tid att man kan beskriva dem i en plan, få finansiering, och följa upp resultaten och utvärdera om man gör rätt saker. 

Lite utanför stadskärnan ligger en av de nya bostäderna inom programmet. Det är ett före detta boende för arbetarna på ett gammalt sovjetiskt stålverk. Det stod oanvänt länge då industrin, som många industrier och fabriker, efter Sovjetunionens fall inte överlevde.

Vid första anblick är det sinnebilden av en gammal sovjetisk, lite nedgången, fabriksgård. Kranar, tågräls, maskiner och lagerlokaler. Men framför det som var arbetarnas bostäder står nu en studsmatta och lekplats, entrén till huset har en ramp, och det står solstolar och trädgårdsmöbler utanför.

Det är inte ett lyxigt drömhem, men för de vars riktiga hem nu är grus och ruiner i städer som Charkiv, Mariupol, Zaporizjzja eller Donetsk, så är det en frizon och en möjlighet till en nystart. Det är dramatiskt mycket bättre än flyktingläger med tält. Här kan man leva.

Hemmet i Cherson är borta

Det är dagtid, och de flesta barnen är i skolan. Vilket är ett bra tecken. Och de flesta vuxna är på sina arbeten. Också det ett mycket bra tecken. De boende här har startat om och fått ordning på det mest grundläggande i livet.

Oleksander är hemma. Han sitter i rullstol, och hade en svår flykt undan Cherson. I dag är hans hemby på ryskkontrollerat territorium.

Fast hemma är han inte, och det märks på hans berättelse. För hans hem, det är långt borta.

– Mitt hus totalförstördes. Det var så fruktansvärt kallt för alla värmeanläggningar slogs ut. Hade det inte varit för kylan hade jag stannat, jag ville inte lämna mitt hem. Men jag fick flytta, till en container. För det fanns inga bostäder. Men det var jobbigt, det fanns inga toaletter, ingen ramp. Så mina grannar fick hjälpa mig varje gång jag behövde ta mig ut.

Oleksander suckar djupt, innan han forstätter.

– Först evakuerades jag till Litauen, men reste hem igen, jag ville se till att mitt hus blev uppbyggt igen. Men det gick inte. De slutade aldrig bomba, och mitt under bombningarna kom folk och i princip bar bort mig.

Oleksander kom till slut till Ivano Frankivsk.

– Jag trivs här, det är bra. Jag kan lämna lägenheten och huset, men sen blir det svårare. Vägarna utanför är fulla av hål så jag är begränsad i min rörlighet. Det är ju inte som det var hemma före kriget.

Anna Dobrova lyssnar och skriver ner detta om vägarna. Hon säger lågt att det måste vi kanske se om man kan göra något åt.

Nya avloppsanläggningar

I detta hus bor idag 70 personer i 28 rum. Det ligger två hus till i närheten med samma upplägg.

– När vi kom hit saknades till exempel system för vatten och sanitet, så det fick vi fixa, berättar hon.

Ett bra exempel på hur Metalab helt enkelt löser de problem som dyker upp, oavsett vilken art de har. Behövs ett fungerande avloppssystem så får man fixa det, och hitta folk som vet hur man gör.

Innan kriget hade Metalab ungefär 1000 deltagare i sina aktiviteter. Nu har man över 1500 bara genom bostadsprogrammet. Och man blir allt bättre på att knyta till sig rätt kompetenser och skapa rätt samarbeten, med myndigheter inom landet, men också intressenter utanför Ukraina. En del av personalen är till exempel vid tillfället inbjudna som föreläsare på en stor Restructuring Ukraine Conference i Berlin.

– Arbetet är bra! Vi gör nytta! Det är klart att det är lite stressigt, men det är skönt kunna påverka och göra något bra i denna situation, säger Anna Dobrova.