På flykt från krig – och ryskhet

– Många som jobbar här kommer liksom jag från Donetsk, eller någon av de andra östra provinserna. Vi vet vad det innebär att tvingas lämna sina hem och fly västerut, berättar Nataliya Vyshnevetska, som startat D.O.M.48.24.

För tio år sedan var det ofta ganska svårt för människor från Donetsk eller Luhansk att flytta till västra Ukraina, inte på grund av legala hinder utan för att det trots allt finns skillnader mellan de rysktalande provinserna i öster och områden som Lviv och Ivano Frankivsk i väster. Det kunde vara svårt att få jobb och mottagandet var aningen misstänksamt i många sammanhang. För västra Ukraina har tillhört både Polen och Habsburgska imperiet och här har blickarna alltid varit riktade västerut, mot EU snarare än Moskva.

Flytten västerut

Om det fanns sådana bekymmer förut är de borta nu. Kriget har homogeniserat Ukraina. Och för Nataliya och hennes barn innebär det att man till exempel gradvis går över till att prata ukrainska snarare än ryska – även om det är språket man växt upp med.

– Det är inget tvång, men det känns rätt, och vi vill inte förknippas med Ryssland, säger Nataliya.

Under en presskonferens för några år sedan fick Ukrainas president Zelenskyj en fråga på ryska. Han vände sig då mot sin assistent och frågade ”vad säger de?”.

Det är en talande situation, för president Zelenskyj är uppväxt med ryska som förstaspråk. Att låtsas inte kunna ryska är en markering, med glimten i ögat, som visar på hur ett land just nu formas och skapas.

Liknande frågeställningar drabbar de miljontals som flyr undan kriget. För trots de många som lämnat landet, stannar de flesta inom Ukraina. Det pågår en förflyttning av hela befolkningen västerut. D.O.M.48.24 vill finnas där för att ge möjligheter till en nystart åt framför allt ensamma kvinnor.

– Min man och jag tog vår dotter med oss och flydde den första invasionen och kriget 2014, berättar Nataliya. Jag hade inga erfarenheter av att arbeta i en civilsamhällesorganisation, men sakta men säkert hittade jag andra med samma driv och vi organiserade oss. Vi har haft fokus på att stötta kvinnor i särskilt utsatta situationer. Men det har kombinerats alltmer med ett andra stort fokus – på internflyktingar (eller IDP:s, Internally Displaced People som är det begrepp som används i Ukraina – man kallar inte de som flyttar inom landet för flyktingar).

Mix av kompetenser

Bredvid Nataliya sitter Nadiia Pushkin. Hon betonar hur mycket det faktum att ett krig pågår präglar livet för människor från alla delar av Ukraina.

– Jag är 21 år. Jag har minnen från min uppväxt i Zaporizjzja innan kriget, men mer än halva mitt liv har jag levt med krig, säger hon.

Nadiia är case manager hos D.O.M.48.24. Det innebär att hon granskar alla fall, alla personer, som kommer till organisationens vetskap och som kan bli aktuella för insatser. Ett arbete som påminner om en socionoms. 

Nataliya kommer från näringslivet, och hon tar med sig entreprenörskap in i organisationen.  Det är i mixen av dessa kompetenser D.O.M.48.24 har sin styrka.

Nataliya förstod också tidigt att man måste ha rätt kontakter, inte minst inom politiken.

– Ivano Frankivsk är en konservativ stad, många lever i ganska stängda bubblor, de var vi tvungna att ta oss igenom. Vi behövde jobba med myndigheter och när de inte förstod vad vi pratade om fick vi lära dem! Så idag får jag har kurser i jämställdhetsfrågor med tjänstemän, säger Nataliya och skrattar.

Lär ut feminism

D.O.M.48.24 blev den första uttalat feministiska organisationen i Ivano Frankivsk. Det är en etikett som var obekväm för många i samhället.

– Då fick vi ändra på det! Med utbildningar, workshops, tal och events. Och hör och häpna, nu kan politiker här prata om både kvinnors rättigheter och feminism högt och offentligt.

En fråga som fortfarande är svår att adressera är våld i hemmet.

– Vi lyfter det i offentliga arrangemang, vid särskilda kvinnomarscher och annat. För vi vet att vi måste nå de kvinnor som inte kan prata om sin situation, eller som inte har någon att kontakta. De tror de är ensamma om att leva som de gör, och de skäms och är rädda för att söka hjälp.

Kring detta jobbar D.O.M.48.24 metodiskt och strukturerat, långt utanför Ivano Frankivsk. Att nå ut till kvinnor som lever med våld och trakasserier är viktigt. Få dem bort från situationen, få dem att öppna upp och berätta vad de varit med om, och få dem att prata med andra i samma situation.

Kvinnoengagemang i Karpaterna

Det här är frågor som är viktiga även på landsbygden, så vi åker till området man kallar för Prekarpaterna, förbergen till bergskedjan Karpaterna som sträcker sig från Slovakien, genom Polen, Ukraina och Rumänien.

Vi ska träffa Oksana Tsymbalyuk, som levt med omfattande våld i hemmet men tagit sig därifrån. Men vi träffar inte bara Oksana, i stället möts vi av en hel grupp kvinnor.

– För det är det som är det mest positiva med vad jag gått igenom, berättar Oksana. Jag är inte ensam, jag har fått kontakt med fler kvinnor och vi engagerar oss tillsammans i frågor som rör kvinnors rättigheter.

Oksana är idag 60 år och har flera år – eller till och med decennier – av övergrepp och våld bakom sig, med en alkoholiserad våldsam man. Hon skiljde sig till slut men han fortsatte trakassera henne.

– Jag förstår att jag inte borde stannat så länge som jag gjorde, och jag borde sökt hjälp tidigare, men jag förstod inte det före jag träffade D.O.M.48.24 säger hon. 

Som för att väga upp att hon själv reagerade för sent ägnar hon idag mycket tid till att nå ut till andra i hennes situation.

– Och jag säger till mina döttrar att de inte ska göra som jag gjorde! De förtjänar något bättre!

Oksana får hjälp av D.O.M.48.24 att fortsätta arbeta med musik med barn, men viktigast är sammanhanget, sammanhållningen.

– Utan de här väninnorna skulle jag aldrig tagit mig igenom allt detta hemska, säger hon och pekar med hela armen mot kvinnorna runt bordet, som bemöter hennes ord med varma leenden.

Flera kvinnor, flera ögon och öron som identifierar de familjer där någon far illa. Dessutom organiserar man verksamheter och företag, och skapar arbetstillfällen för att ge kvinnor en egen försörjning.

Tusentals unika historier

Av IM och D.O.M.48.24 får man stöd till träning i företagande, bokföring, marknadsföring med mera. Men också psykosocialt stöd och hjälp att organisera sig.

– Vi når tusentals kvinnor idag, berättar Nataliya. Men varje fall är en unik historia om varför det blev som det blev. 

Det är historier om män som är mäktiga och utnyttjar sin position, eller män som återvänt från kriget med trauma och skador. Olika skäl till att kvinnor drabbas av våld och trakasserier, men som har det gemensamt att dessa kvinnor fick höra talas om D.O.M.48.24 och att det fanns stöd att få. Att de inte var ensamma.

En annan grupp som är särskilt utsatt är barn med funktionsnedsättningar, som också fått riktat stöd av D.O.M.48.24. Nu har man börjat stödja initiativ för denna grupp även i andra orter som Kiev och Donetsk. 

– Och jag tror egentligen inte det bara är barn med funktionsnedsättningar vi når, för det är en ganska brokig skara problem och utmaningar vi får bemöta. Idag är vi egentligen en organisation för familjer som av olika skäl hamnat i olika typer av krissituationer. Och sen identifierar vi vad vi kan göra åt det, berättar Nataliya.

Just nu är behoven ständigt ökande.

Ingen enkel framgångssaga

– Det är något jag tänkt på, jag förstår hur människor i omvärlden vill stötta initiativ som är tydliga framgångssagor, där livet blir dramatiskt bättre. För oss är det tyvärr annorlunda, vi behöver stöd för att saker inte ska gå bakåt, att livet inte ska bli sämre. Vi förväntar oss inte förbättringar just nu, kriget tillåter inte det.

Nataliya suckar djupt, men fortsätter sedan.

– Vi vill inte ha medlidande, vi vill inte att ni ska tycka synd om oss! Men vi vill ha ert stöd, vi vill ha vår värdighet kvar och att ni ska stödja oss i det! För det är här striden står nu, mellan det autokratiska och demokratiska. Så även om vi inte kan visa er framgångssagor hela tiden så ska ni veta att vi slåss får att upprätthålla dessa värderingar. 

Nataliyas slutord väger tungt.

– Om vi slutar, om vi förlorar, då blir Ukraina som Ryssland. Då blir hela denna del av världen autokratisk, och det vill ni väl inte?