Signalpolitikens innehållslöshet

Det första den nya regeringen gjorde på det utrikespolitiska området var att ta bort begreppet ”feministisk utrikespolitik”. Argumentet var att just detta var signalpolitik. Men om att stryka begreppet var den viktigaste och mest akuta åtgärden, att ta bort ordet ”feminist” – är inte det i sig lika mycket signalpolitik? Detta i en värld då jämställdheten backar, aborträtten hotas och kvinnor som kräver rätten att klä sig som de vill dödas.

”Drive for Democracy” är det svenska initiativet som har haft till uppgift att stödja demokratiska institutioner, processer och demokratiförsvarare. Nu ska logotypen bort från alla dokument. Förra regeringen. Alltså dåligt. Detta i en värld där demokratin backar.

I morgon är det risk för att biståndet till Palestina försvinner, eller skärs ner ordentligt. Trots att det inte går till Hamas, utan mestadels till människorättsförsvarare och fattiga människor på landsbygden. Detta i en tid när en auktoritär högerregim kommer att leda Israel.

Det lär också vara risk för biståndet till Tanzania, som i svepande ordalag har använts som exempel på bistånd som inte gett önskat resultat.

Verkligheten står sig slätt mot orden.

Och den politiska risken bedöms nog vara minimal.

Populism och signalpolitik, eller politisk symbolism, har alltid funnits. Men när politiska beslut medvetet fattas på grund av hur de uppfattas, och inte för vad besluten innebär i faktisk förändring, är det mer än ansvarslöst.

Och ett hån mot dem som faktiskt vill förändra något på riktigt.

Det är sådana politiker många vill välja.

Men få verkligen vill ha.

Väljarna duschades med populistiska förslag under valrörelsen, både från höger och vänster. Det ena hårdare än det andra. Allt för att vinna över tillräckligt många röster för att få makten.

En del av förslagen kunde, av tillräckligt många, uppfattas som nödvändiga, kanske till och med vettiga, vid en snabb blick.

Om man inte orkade tänka på vad det gör med klimatet om vi sänker bensinpriset med tio kronor och om man suckade nöjt över att få lägre elpris utan att behöva spara energi.

Om man stängde ute tankarna på de nioåriga barnen som skulle riskera ”skamstraff”. Hur barnen skulle må och vad det skulle göra med dem för resten av livet.

Om man hastigt tänkte att Jemen ändå ligger långt i väg och svälten går att zappa bort från teven.

Det blev en valvinst för alternativet som domineras av Sverigedemokraterna. Och redan innan budgeten är presenterad står det klart att flera av vallöftena inte kommer att infrias. Fler bakslag lär komma, när Lagrådet konstaterar att ”hårda-tag-förslagen” är rättsvidriga och att rättssäkerheten – och därmed demokratin – är i fara.

Jaha, då blir det kanske inte så farligt?

Jo, vissa slag i luften var nog bara vinande ljud i valrörelsen.

Men några kommer att träffa på riktigt.

Och alla kommer att kännas, för någon.

För ”slag i luften” eller inte: populismduschen har lämnat kvar många människor med sin oro. De somnar och vaknar med sin rädsla över att Sverige har blivit ett hårdare land, långt från medmänsklighet och omsorg om andra.

Förslagen gav röster.

Verkligheten, den är någon annans.