Vägen från vapenvåldet

Det hela började en marsdag 2004 när Wendy Caishpal följde med sin 28-årige kusin i hans bil för att sälja bröd. På en gata i deras hemstad Ahuachapán vinkade en kvinna till dem att stanna för att hon ville handla av dem. Wendy gick ur bilen och fram till kvinnan. I ögonvrån såg hon en man komma fram till bilen och utan ett ord kallblodigt avrätta hennes kusin med ett skott i huvudet. Samtidigt började andra män skjuta från sidan.

– Jag kände hur jag blev träffad, först i benet och sedan med flera skott i ryggen. Jag föll ihop. Någon av männen skrek att jag fortfarande levde, så mannen som skjutit min kusin kom fram till mig, höjde pistolen och sköt mig igen. Som tur var träffade kulan i armen. Efter det sprang männen iväg, berättar Wendy.

Fördes till sjukhus

Hon förlorade mycket blod men behöll medvetandet. Två polismän kom och tog henne till sjukhuset.

– Jag minns att den ena polisen lyfte upp mig i sina armar och att det var blod överallt. Medan vi åkte till sjukhuset skakade han mig och bad mig att inte dö. Jag kände hur jag höll på att försvinna, men han tillät mig inte det, så jag överlevde.

På sjukhuset togs hon in för operation direkt, men hon hade redan hamnat i en koma som skulle vara i fjorton dagar. Det visade sig att hon träffats av fem kulor, varav de kulor som träffat i ryggen hade skadat ryggmärgen och gjort henne permanent förlamad. Efter tre månader på sjukhuset började den långa rehabiliteringsprocessen.

– Det var då den riktiga prövningen började. Jag hade alltid varit en sportig, aktiv tjej, och mina ben var mitt liv. Jag vägrade först inse att jag var förlamad och tänkte att jag en dag skulle kunna gå igen. Det gjorde att det var oerhört svårt för mig att sätta mig i en rullstol. Jag hatade den i början. Framförallt skämdes jag och ville inte att någon skulle se mig. Jag täckte över mina ben och drog mig undan mina vänner. Nu förstår jag att det var för att jag inte själv kunde acceptera den jag hade blivit, säger Wendy.

Hotades till tystnad

Samtidigt som hon kämpade mot fysisk och psykisk smärta var hon tvungen att hantera den rättsliga processen mot förövarna.

– Jag hade känt igen männen som skjutit oss och visste att de tillhörde ett lokalt gäng. Någon tid innan skjutningen hade jag och min kusin blivit stoppade av gängmedlemmar som försökte tvinga min kusin att visa sina tatueringar. Han vägrade. Jag vet att det var samma män som sedan sköt oss.

Gängmedlemmar i El Salvador tatuerar sig för att visa sin gängtillhörighet. Att kusinen hade en tatuering, helt utan koppling till något gäng, blev hans död. Den lokala tidningen hade felaktigt rapporterat att både Wendy och hennes kusin hade omkommit i skottlossningen. Det gjorde att gängmedlemmarna höll sig lugna, men när polisen efter ett tag grep dem förstod de att Wendy hade överlevt. Medlemmar kom till sjukhuset och hotade både henne och hennes familj till livet om de inte drog tillbaka anklagelserna.

– Min moster sa att jag inte skulle avslöja identiteten på de som sköt mig, för familjens skull. Så jag tog tillbaka allt och männen släpptes. Då först slutade de hota mig.

Humanium Metal-stödet gav styrka

Nu följde en flera år lång process där Wendy var tvungen att acceptera sin nya identitet och lära sig leva ett liv med en funktionsnedsättning. Genom olika organisationer, bland annat IMs partnerorganisation Red de Sobrevivientes, som är en kärnaktör i Humanium Metal, har Wendy fått tillgång till rehabilitering och personlig utveckling.

– Genom Red de Sobrevivientes och insatser som finansieras genom Humanium Metal har jag bland annat fått lära mig att bli mer självständig och att våga utmana mig själv. Jag har också fått kunskaper om vilka rättigheter jag, som lever med en funktionsnedsättning, har i samhället. Det har stärkt mig och hjälpt mig att acceptera min situation. Nu älskar jag min rullstol! Jag har också en dröm om att en dag kunna tillverka rullstolar i Humanium Metal.

Banar vägen för andra

Idag är Wendy ensamstående med två barn och arbetar som advokat. Som kvinna med en funktionsnedsättning har hon utmanat, och övervunnit, en rad svåra hinder i samhället.

– Att vara kvinna och ha ett yrke med hög status är en utmaning i sig i det här landet. Att jag, som dessutom har en funktionsnedsättning, har barn och är ensamstående, har lyckats att både studera och få ett bra jobb gör mig oerhört stolt. Jag har klarat det helt på egen hand, med stöd från organisationer som Red de Sobrevivientes.

Wendy är nu en förebild för många och hon har grundat organisationen Ahuachapán Without Borders som arbetar för att stärka rättigheterna för människor med funktionsvariationer.

– Jag ser det som min uppgift att bana vägen så att det blir lättare för dem som kommer efter mig. Jag har redan betalat priset och gör nu allt jag kan för att ta bort hinder för andra.

Hon ser Humanium Metal som ett viktigt initiativ, inte bara för att stärka individer som drabbats av vapenvåld, utan för hela arbetet med att förändra våldskulturen i El Salvador.

– Humanium Metal är fantastiskt. Med intäkterna därifrån kan människor som jag, som drabbats av vapenvåld, växa och utvecklas. Initiativet bidrar också till att bygga fredliga samhällen i vårt land. Det är en lång och komplicerad process. Men det går, säger Wendy.