Arvet efter IM i Zimbabwe: Kvinnokraft, kunskap och långsiktig förändring

På vägar som slingrar sig genom berg och dalar i östra Zimbabwe ligger distriktet Nyanga, ett område känt för sin vackra natur, men också för sin fattigdom och sina utmaningar. Här har IM arbetat under flera decennier – först genom egen verksamhet, sedan genom att stötta lokala initiativ. I dag är det organisationen Nyanga Community Development Trust (NCDT) som driver arbetet vidare, helt i lokal regi.

Vi är här för att ta reda på vad som finns kvar efter IM:s insatser. Vilka spår har arbetet lämnat i människors liv? Vad händer när en organisation kliver tillbaka och lämnar över till lokala krafter?

”We are your child”

På ett enkelt men centralt kontor Nyanga möter vi Herbert Ratidzai Maambira, som är verksamhetsledare på NCDT. När IM avslutade den direkta verksamheten i området var det tillsammans med lokala krafter som NCDT bildades 2012. Under sju år fortsatte vi att finansiera organisationens arbete – tills NCDT stod helt på egna ben och själva kunde söka finansiering från olika intressenter.

– ”We are your child”, säger Herbert med eftertryck och ler stort.

NCDT har under åren arbetat vidare med många av de initiativ IM en gång var med och startade. Det handlar om utdelning av majs, getter, skolmaterial och gödningsmedel. Om insatser för att stärka barnens rätt till utbildning. Om kampanjer för att minska spridningen av hiv – och minska stigmat för den som lever med viruset.

IM:s roll har också handlat om att bidra med kunskap. Hur bygger man ett bevattningssystem? Hur förbereder man sig inför klimatförändringar? När cyklonen Idai drog in över Zimbabwe 2019 kunde NCDT, med stöd från IM, snabbt agera för att hjälpa drabbade samhällen i området Chimanimani, där människor, hus, djur och vägar spolats bort i vattenmassorna.

En kvinnogrupp förändrar byn

Vi lämnar kontoret och åker vidare till en liten by där några lerhus med halmtak ligger utspridda. Utanför hänger tvätt på tork, höns pickar i marken och en gris ligger i skuggan. Här möter vi Christine Memory Mandiranga, som varit med från början.

– Vi startade en kvinnogrupp redan 2003. Målet var att kunna betala skolavgifter för barnen. Dessutom tog vi hand om barn som förlorat sina föräldrar i aids, berättar hon.

2006 fick gruppen kontakt med IM som började bidra med finansiering och hjälpte kvinnorna att rusta upp ett klubbhus som de fått av de traditionella ledarna i byn. Kvinnogruppen startade grisuppfödning och vävning och använde intäkterna till barnens skolgång.

– I början var det tufft. Vi hade inga resurser. Men IM:s stöd förändrade allt. Det är grunden till att många av barnen nu har universitetsutbildning eller byggt upp egna hem, säger Christine.

Hon berättar också att männen i byn först var misstänksamma – men att de med tiden såg nyttan och började stötta kvinnornas initiativ.

– Det förändrade synen på kvinnor. Männen började respektera oss. Och det ledde till att våldet mot kvinnor minskade.

Självförsörjning – och stolthet

Några kilometer bort möter vi Chipo Ndanangwa, en äldre kvinna som också varit med i kvinnogruppen sedan starten. I dag driver hon och hennes man en gård med höns, kor, bikupor – och de har byggt en egen toalett med rinnande vatten. Det är långt ifrån en självklarhet i området.

– Vi kämpade innan. Vi hade inget startkapital. När IM kom fick vi kycklingar och stöd att betala skolavgifter för barnen i byn, säger hon.

Vi får smaka hennes egen honung, hämtad direkt ur en hink, med bitar av vaxkakor och kvistar kvar.

Vi fortsätter till Olivia Matete, en yngre kvinna med ett smittande skratt som också var med 2003. I dag har hon en lönsam honungsproduktion och odlar vitlök, lök, tomater och majs. Hon har gått flera utbildningar i företagande och marknadsföring – betalda av IM.

– Jag vet nu hur man gör affärer. Jag säljer mina produkter i Mutare, berättar hon.

Hon är också med i en sparlånegrupp, något IM introducerade i området. Hon försörjer sina fyra barn och är även vårdnadshavare till ett barn som mist sina föräldrar.

– Under pandemin var det svårt. Jag kunde inte resa in till stan, men jag klarade mig ändå, tack vare det kapital som jag hade byggt upp.

Från volontär till livräddare

Vi träffar också Margaret Dzimano, som genom IM fick utbildning i Mutare inom hälsovård och psykosocialt stöd. Hon arbetade frivilligt under hiv-pandemin med att minska stigma och ge stöd till hiv-positiva. Hon delade också ut bröstmjölksersättning för att minska risken att spädbarn smittades.

En av dem hon hjälpte var Barbra Bepe. När Barbra blev gravid visste hon inte hur hon skulle kunna ge sitt barn mat efter de första sex månaderna – hon hade inte råd med ersättning. Råden på den tiden var att hiv-positiva kvinnor inte fick amma efter sex månader – då ökade risken för att föra över viruset.

– Mitt barn höll på att svälta ihjäl. Jag var desperat, berättar hon.

Margaret såg till att hon fick hjälp. I dag är dottern 16 år och helt frisk.

– Hon är mitt allt, säger Barbra och ler kärleksfullt mot dottern som sitter tätt intill henne på det stampade jordgolvet.

Kunskap som lever kvar

Vi avslutar hemma hos Christine Memory Mandiranga. Hennes hem ligger högt, med utsikt över den vackra dalen. Runt huset växer frodiga grönsaksodlingar. Hon visar en fiskdamm, en vattenreservoar och välgödda djur. Allt detta är resultatet av långsiktigt arbete – och kunskap som har fått gro och växa.

– Det är kunskapen som är det viktiga. Den kan ingen ta ifrån oss, säger hon.

I Nyanga går det att se hur bistånd, rätt använt, kan göra skillnad. Inte genom korta insatser – utan genom att investera i människor, bygga strukturer och långsamt flytta över makten till dem som lever här.

Det är vad IM har gjort. Och det är därför förändringen består.

Ett avslut – och en ny inriktning

Under hösten 2025 kommer vi på IM att avsluta vår verksamhet i Zimbabwe. Det är ett svårt men genomtänkt beslut. I en värld där resurserna är begränsade behöver vi göra tydliga prioriteringar – och vi har landat i att vårt framtida arbete i södra Afrika kommer att fokuseras till Malawi, där vi ser att vi kan göra störst skillnad med de medel vi har.

Vi lämnar Zimbabwe med stolthet över det som har byggts upp tillsammans med människor och organisationer på plats. Arbetet lever vidare i starka lokala strukturer – och framför allt i den kunskap och drivkraft som så många har tagit vidare och gjort till sin egen.

Huvudbilden: Tack vare kunskaperna om vattenledningar som Christine fått genom IM har hon kunnat anlägga fiskdammar. Foto: Malin Kihlström

Text: Malin Kihlström