”Bussen välte och körde av vägen”

”Jag bodde i Starobilsk i Luhanskregionen när invasionen började. Staden ockuperades snabbt och jag minns den tiden bara i fragment. Kanske är det hjärnans sätt att skydda mig, för allt var så outhärdligt. Ibland kunde vi se ett orange moln som rullade in över staden när en stridsvagn hade sprängts. Ingen visste vad det egentligen innehöll. Det stack i halsen och gjorde det svårt att andas, men vi hade inget val – vi fick bara fortsätta leva mitt i allt det där. Till slut började hjärnan stänga av, som för att man inte skulle bli galen.

Efter ett tag började jag engagera mig i att hjälpa människor som kom från frontlinjen. IM:s partner STAN var med mig då – de hjälpte mig att hitta och transportera mediciner till människor som inte hade något alls. Att få det stödet från dem gjorde att jag själv orkade fortsätta hjälpa andra, trots att jag levde mitt i en humanitär kris.

Den 13 april 2022 försökte jag och min lillasyster fly. Vi satt på en buss som hamnade under beskjutning. Bussen välte och körde av vägen, vid en klippkant. Jag skadade ryggen och min syster blev träffad. Vi tvingades tillbaka till det ockuperade området och stannade där ytterligare en månad. Sedan planerade vi en svårare men säkrare rutt. Vi tog oss genom Ryssland och så småningom via Lettland, Litauen och Polen tillbaka till Ukraina.

När vi väl lyckades lämna kände jag ingen lättnad, bara tomhet. Jag hade förlorat mina rötter, mitt hem. Jag gick i rehabilitering i Kyiv, men kunde inte riktigt slappna av. Då skrev en av grundarna till STAN till mig och sa: ’Kom hit, vi har mycket arbete och du kommer att hitta din plats.’ Jag hade ingenting kvar, så jag kom till Ivano-Frankivsk med bara en ryggsäck.

Där fick jag börja som volontär. Jag hjälpte till med papper och dokument, sedan blev jag en del av deras humanitära projekt. Det var första gången jag kände att jag faktiskt kunde bygga något nytt. STAN gav mig trygghet och mening, de lärde mig att inte underskatta mina erfarenheter och de hjälpte mig att våga tro på att jag hade en framtid.

Utan deras stöd hade jag aldrig klarat att resa mig efter allt. För mig betyder STAN gemenskap, styrka och hopp – det är där jag hittat mitt nya hem.”