”De kallade oss för djur.”

Högt uppe i Guatemalas berg, i den färgsprakande staden Chichicastenango, arbetar en grupp mayakvinnor som bär både nya liv och gamla traditioner i sina händer. Här, bland kullerstensgator, myllrande marknader och kyrkor där mayaritualer möter katolska böner, kämpar de traditionella barnmorskorna – comadronas – för att rädda liv, försvara sina rättigheter och bevara ett mer än tusenårigt kunnande.

En av dem är Esther Morales Morales, vice ordförande i Chichicastenangos barnmorskeråd. Vi träffar henne på en liten gård i den närliggande byn Chupol. Hon representerar 600 barnmorskor i 92 byar och tar, tillsammans med sina kollegor, hand om runt 3 200 födslar om året – ofta i hemmen, eftersom 80 procent av mayakvinnorna föder utanför sjukhus.

– Att vara barnmorska är ett kall. Jag såg i en dröm att det var det jag skulle ägna mitt liv åt. Om jag inte utför mitt arbete blir jag sjuk, säger hon.

En livslång uppgift utan lön

I Guatemala får traditionella barnmorskor sällan lön. Familjerna kan ge en symbolisk gåva, ofta omkring 300 quetzales (cirka 430 kronor), som tack. 

Många comadronas försörjer sig därför genom små sidoprojekt – Esther tillverkar och säljer stearinljus. Genom IM:s partnerorganisation ASECSA deltar hon i sparlånegrupper och har fått utbildning i bland annat broderi, sömnad, mänskliga rättigheter och urfolkskvinnors rättigheter.

– Jag har lärt mig mitt värde som kvinna och vårt värde som hälsoarbetare. Jag vet när jag blir diskriminerad – och jag kämpar emot, säger hon.

Kunskap som inte respekteras

Barnmorskornas kunskap är ärvd, inte akademisk. Enligt mayatraditionen är barnmorskan en sorts ”mormor” till alla barn hon hjälper till världen. De förlitar sig på drömmar, intuition och naturmediciner – något som ofta ifrågasätts eller nonchaleras av sjukvården.

Esther berättar om en gång då hon i en dröm såg att en gravid kvinna skulle få komplikationer. När hon varnade sjukhuset trodde de henne inte. Komplikationerna kom ändå.

– Jag vet vad jag vet. Men läkarna förstår inte vår kunskap, säger hon.

Språkbarriärerna gör situationen ännu svårare. De flesta läkare talar spanska, medan många mödrar och barnmorskor bara talar mayaspråket k’iche’. Föreställ dig att föda barn omgiven av vårdpersonal som inte förstår ett ord du säger – och som dessutom ser ner på dig för ditt ursprung.

En plats för liv och ritual

Vi följer med Esther till hennes tuj – en traditionell bastu där hon ofta hjälper kvinnor att föda. Den står i utkanten av gården, i ett litet fristående hus med väggar av tegel och lera. I huset finns två rum och i det innersta rummet finns det två rektangulära hål längst ner vid golvet. Ovanför det vänstra hålet syns spår av lågor som har slickat sig uppåt och sot gör väggen svart. 

Esther lägger sig på alla fyra och visar hur hon tar sig in i bastun. Vi följer efter och kryper in i mörkret. Där inne är det kolsvart och en doft av eld och medicinalväxter omger oss. Taket är så lågt att vi måste sitta framåtböjda på den låga avsatsen vid eldstaden. Väggar och tak är svärtade av åratal av sot. Luften är tjock och varm, och i den täta stillheten känns varje andetag som en del av något uråldrigt.

Här, berättar Esther, hjälper hon kvinnor att föda. Hon använder örter och traditionella mayaritualer för att lindra smärta och ge trygghet. För en utomstående kan det vara svårt att föreställa sig att ta sig in här höggravid – men när man väl sitter inne i värmen infinner sig en märklig känsla av skydd, nästan som att vara innesluten i en livmoder.

När vi kryper ut igen känns ljuset från lampan i rummet utanför bländande. Kontrasten påminner om det ögonblick då ett barn lämnar mörkret och värmen för att möta världen.

Organisering ger styrka

Chichicastenangos barnmorskor är unika i Guatemala. De har organiserat sig i ett råd, erkänt av hälsoministeriet, och fått egna ID-kort – det enda exemplet i landet. Ett avgörande genombrott kom 2022, när kongressen beslutade att alla godkända barnmorskor i området skulle få ett årligt stöd på 4 000 quetzales för att köpa utrustning.

Inne i staden Chichicastenango träffar vi rådets president, Rafael Ventura de Ventura. Vi ses i ett litet trångt och varmt kontorsrum inne i en kommunal byggnad som delas med myndigheter och stadens bibliotek. Det här är organisationens huvudkontor.

Rafaela minns motståndet som barnmorskorna möttes av när de började organisera sig och kräva sina rättigheter.

– Vi blev kallade djur av en lokal chef. Men vi fick honom avsatt, och hans ersättare blev en mayakvinna, säger hon stolt.

Rådet leds, förutom av Rafael och Esther, av två andra barnmorskor. När de träffas tar de fram fyra förfädersstavar, som bär symbolisk makt, samt ”la vara”, en ceremoniell påse med frön från en helig planta, stenar och andra symboliska föremål. Varje möte inleds med traditionella mayaritualer, och kontakten med förfäderna  och andarna guidar deras beslut.

ASECSA och IM – stöd i kampen

Sedan 1978 har ASECSA, ett nätverk av 58 lokala hälsoorganisationer, arbetat för bättre vård i marginaliserade samhällen. Genom utbildningar, juridiskt stöd och organisering stärker de barnmorskornas ställning. IM stöder ASECSA:s arbete med organisationsutveckling och utbildningsinsatser.

Tillsammans kämpar de för målet: noll mödradödsfall. Men vägen dit är lång. Utsattheten och diskrimineringen mot urfolkskvinnor är fortfarande utbredd, och sexuell och reproduktiv hälsa är ofta tabu. Flera av barnmorskorna har genom ASECSA utbildat sig till juridiska rådgivare för att kunna ge juridiskt stöd till kvinnor som utsatts för olika sorters övergrepp.

– Alla kvinnor här har upplevt någon form av våld – fysiskt, sexuellt eller ekonomiskt, säger Esther. Vi försöker få dem att förstå att de kan anmäla och vi hjälper dem till sjukhus om de behöver vård och till olika rättsinstanser. Vi medlar också med deras män – männen har respekt för oss och lyssnar på vad vi har att säga. 

Bärare av ett levande kulturarv

I Chichicastenango är kampen för liv också en kamp för kultur och respekt. Barnmorskorna är inte bara vårdare – de är bärare av ett levande kulturarv.

Och så länge kvinnor som Esther och Rafaela fortsätter att organisera sig, finns hoppet kvar.

Text och foto: Malin Kihlström