Det kokar i vår rörelse…

Vi ser unga människor som bott större delen av sina liv i Sverige – som går i våra skolor, talar vårt språk, har sina vänner och framtidsdrömmar här – utvisas till länder de knappt känner. Vi ser familjer splittras, barn ryckas från sina föräldrar, ungdomar skickas till krigszoner. Vi ser människor som har jobb, bostad och stark förankring i samhället ändå nekas rätten att stanna. Vi ser en migrationspolitik som blivit så stelbent att den förlorat sin mänsklighet. 

Det här är inte enskilda misstag. Det är resultatet av en medveten politisk kursändring. 

Sedan 2021 har Sverige genomfört en rad lagändringar som tillsammans skapat ett system där tillfälliga uppehållstillstånd är norm, där möjligheten till humanitärt skydd har strypts, där spårbyte förbjudits, där försörjningskrav skärpts och där 18-årsdagen blivit en juridisk stupstock. Gymnasielagen, som gav tusentals ensamkommande en chans att stanna genom studier, har upphört. Möjligheten att bevilja uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter har tagits bort. Resultatet är att unga vuxna som levt större delen av sina liv i Sverige nu utvisas – inte för att de gjort något fel, utan för att de fyllt år. 

Vi ser det i fallet med Anastasiia, 18 år, som bott i Piteå sedan hon var 13. Hon går sista året på gymnasiet, drömmer om att bli läkare – men ska nu utvisas till ett krigsdrabbat Ukraina, medan hennes föräldrar och syskon får stanna. Vi ser det i familjen Fadavi i Malmö, där föräldrarna har fasta jobb och sonen Kevin går i svensk skola – men hela familjen ska utvisas till Iran eftersom deras arbetstillstånd beviljats genom det nu avskaffade spårbytet. Vi ser det i de många gymnasieelever som fyllt 18 och nu får avslag på sina förlängningar, trots att de är mitt i sin skolgång och har hela sina liv här. 

Det här är inte värdigt ett rättssamhälle. Det är inte värdigt ett land där Barnkonventionen är lag. Det är inte värdigt Sverige. 

Vi på IM står inte ensamma i vår oro. Röda Korset har varnat för de humanitära konsekvenserna av den nya migrationspolitiken. Asylrättscentrum har pekat på hur lagändringarna leder till familjesplittringar och rättsosäkerhet. Advokater, lärare, arbetsgivare och civilsamhällets organisationer larmar om en verklighet där människor behandlas som siffror, inte som individer. 

Och det kokar bland våra medlemmar. Rebecca, en av våra engagerade röster, skriver till oss: 

❝Jag är så besviken på hur flyktingar och folk från andra länder blir behandlade här – när vi precis är på väg att bli ett lite bättre integrerat samhälle som verkligen behövs! Så agerar politikerna tvärtom: skickar hem folk som redan fått tillstånd och släpper inte in dem som kan och vill vara en del av samhället.❞ 

Vi håller med. Det är inte bara orättvist – det är kontraproduktivt. Vi behöver fler människor som vill vara en del av samhället. Vi behöver fler som bygger, bidrar och bryr sig. Men istället för att välkomna dem, stänger vi dörren. 

Vi kräver att Sverige återinför möjligheten till uppehållstillstånd på särskilt ömmande omständigheter – särskilt för barn och unga vuxna.
Vi kräver att 18-årsdagen inte längre ska vara en gräns för medmänsklighet.
Vi kräver att människor som rotat sig här får en verklig chans att stanna.

Och vi kräver att Sverige återgår till att vara ett land där rättssäkerhet, humanitet och solidaritet är vägledande principer. 

Gabriella Fredriksson 
Generalsekreterare, IM