”Det kommer inte alltid att vara så här”

Larysa kommer från Mariupol – staden som nästan utplånades under Rysslands fullskaliga invasion. För henne var invasionen 2022 inte början, utan kulmen på ett krig som långsamt trängt in i vardagen. I dag är hennes hem ockuperat, och återvändande är omöjligt. Bilderna från Mariupol finns kvar som en påminnelse om det som förlorats – och om det som fortfarande betyder något.

Flykten från ett liv som försvann

Den 24 februari 2022 befann sig Larysa i Kramatorsk på en jobbresa. När invasionen inleddes gick det inte längre att ta sig hem. Tågen slutade gå, vägar stängdes och städer isolerades. Kontakten med Mariupol försvann, liksom möjligheten att få veta vad som hänt anhöriga som var kvar i staden.

– All information försvann. Sedan kom bara fragment av fruktansvärda nyheter.

Evakueringen skedde i kaos. Flyglarm, panik och överfulla tåg. Människor sorterades efter ålder och hälsa, utan att veta vart de skulle. Tolv personer trängdes i ett litet utrymme, andra satt på golvet i gångarna. Mobiler skulle stängas av, gardiner dras för.
– Vi trodde att pelarna på stationen skulle skydda oss. I dag låter det absurt, men då klamrade man sig fast vid allt.

– Jag skrev på Facebook: ”Jag reser blint och vet inte vart jag är på väg.”

Det blev början på ett liv som internflykting – ett liv där trygghet ersattes av tillfälliga lösningar och ständig oro.

Att stanna när andra tvingas fly

Larysa valde att stanna i Ukraina, trots erbjudanden om att lämna landet. Beslutet handlade om ansvar – och om människor som inte har något val.

– Om alla lämnar, vem ska då finnas kvar?

I Chernivtsi mötte hon andra som flytt från kriget. Många bodde trångt, utan privatliv, med trauma och ovisshet. Här fick hon också kontakt med civilsamhällesorganisationen Zahyst, som med stöd från IM arbetar för att stärka människor på flykt genom praktiskt stöd, mötesplatser och gemenskap. För Larysa blev samarbetet avgörande – både för hennes eget sammanhang och för möjligheten att hjälpa andra.

Stöd till dem som riskerar att bli osynliga

Tillsammans med Zahyst och andra humanitära aktörer har Larysa varit med och byggt upp lokala stödinsatser i Chernivtsi. Ett särskilt fokus har legat på äldre människor – en grupp som ofta hamnar längst bak i hjälpköerna.

– De äldre behöver inte bara hjälp, utan värdighet.

Det handlar om människor som lever ensamma, har begränsad rörlighet eller saknar möjlighet att fly. För många är stödet livsavgörande: mat, hygienartiklar, hjälpmedel och någon som ser dem.

När behoven finns kvar men stödet minskar

Samtidigt blir situationen allt svårare. Humanitära projekt avslutas, finansiering minskar – men kriget fortsätter.

– Behoven försvinner inte bara för att projekten tar slut. Staten klarar inte allt själv.

Utan stöd riskerar många äldre och internflyktingar att lämnas helt utan hjälp.

Stöd som gör skillnad

Med stöd från Zahyst har också mötesplatser skapats för människor på flykt – rum där internflyktingar kan mötas, prata och för en stund känna sig som något mer än just flyktingar.

– Om vi kan skapa trygghet där vi är, orkar vi fortsätta.

Hennes livsmotto är enkelt:

– Det kommer inte alltid att vara så här.

Larysa Petrovas berättelse visar varför stödet till civilsamhället i Ukraina är avgörande. Genom partnerorganisationer som Zahyst kan IM bidra till att människor på flykt får både konkret hjälp och långsiktigt stöd. Kriget tar inte paus – och behoven minskar inte. Men med rätt stöd kan människor fortsätta hjälpa varandra, även när nästan allt har gått förlorat.

Text: Zahyst
Bearbetning: Malin Kihlström
Foto: Privat