”Elva gånger packade jag ihop det lilla som fanns kvar av vårt liv i en väska.” 

”Jag heter Asmaa och kommer från norra Gaza. I oktober 2023 började min första flykt – och det blev inte den sista. Elva gånger packade jag ihop det lilla som fanns kvar av vårt liv i en väska och gav mig av med mina fyra barn för att söka en tryggare plats. Jag hade alltid drömt om att bli frisör. Jag hade en liten skönhetssalong där jag stylade brudar och på väggen hängde jag upp den första frisyr jag någonsin gjort perfekt. Men på en enda dag förvandlades allt till grus och ruiner.

Efter att jag separerat från min man blev jag ensam ansvarig för barnen. Jag försökte hålla dem kvar i skolan, men med skolväsendet i spillror och hungern som breder ut sig blev oron vår vardag: hur vi ska få fram en måltid, hur barnen ska kunna fortsätta lära sig utan skolor, internet eller el.

Mitt i detta mörker sträcktes en hand mot mig. Genom Ajyal kunde jag starta ett litet projekt och återuppväcka mitt yrke. Jag blev en mobil frisör: min väska är min salong, och saxen, rullarna och kammen är mina redskap för hopp. Jag rör mig mellan tält och tillfälliga härbärgen, fixar håret på ett barn efter en svår dag eller gör i ordning en mamma inför en liten tillställning där hon vill minnas att hon fortfarande är en kvinna värd glädje.

Jag har lärt mig att skönhet inte är en lyx – det är en liten fristad där vi återtar vår värdighet. Varje frisyr jag lyckas med, varje leende jag ser speglas i en sprucken spegel, säger mig att jag fortfarande står upp. Jag drömmer om att öppna en ny salong, även om den bara har tre stolar, och om att mina barn ska återvända till sina klassrum. Vägen är lång, men jag håller i saxen så som jag håller fast vid livet – med uthållighet och stilla styrka, steg för steg.”