Fyra decennier med IM – Anne-Sophie Björks berättelse 

– Jag kände inte ens till IM när jag sökte jobbet. Det var via en platsannons på Arbetsförmedlingen, säger Anne-Sophie och skrattar. 
   – Jag kom på intervju med Karin Östergren, som var personalsekreterare då. Kort därefter började jag, i maj 1985.    
   Det var ett annat IM – och ett annat samhälle. Organisationen höll till på Spolegatan i Lund, där det i källaren fanns ett andaktsrum och en gång i veckan samlades de som ville för en stunds eftertanke. Anne-Sophie minns sina första intryck tydligt: 
    – Jag var yngst, och många hade varit där i 30 år. Det var ett spännande ställe – lite udda, men med ett särskilt lugn. Kollegorna berättade mycket om IM:s historia för mig. 
    Hennes första roll var delad: halva tiden på kartoteket, där hon arkiverade de sorterade inbetalningskorten från givare och halva tiden på det som kallades tackavdelningen, där hon ansvarade för tackhälsningar, minnesgåvor och grattishälsningar, samt sortering av dagens inbetalningskort.
    På den tiden arbetade omkring 50 personer på kontoret i Lund. I samma byggnad fanns ”Handis”, där kvinnor sydde upp kläder av tyger från IM:s verksamhet i Vlasti i Grekland. Produkterna såldes i IM:s butiker och av ideella ombud över hela landet. Även textilier tillverkade av exiltibetaner och leprasjuka i Indien och Nepal ingick i sortimentet. 

Ett möte med IM:s grundare 

Ett minne som gjort starkt intryck är mötet med IM:s grundare, Britta Holmström. 
   – När hon skulle komma sa alla: ”Nu kommer Britta, nu måste du ta i hand!”  Hon var mild, mjuk och nästan andlig. Hon såg verkligen alla människor – man kände sig utvald. 
   När Britta gick bort 1992 samlades medarbetarna i andaktsrummet för att minnas henne. Hennes son, Stefan Holmström, var då generalsekreterare. 

Före sin tid 

Under åren har Anne-Sophie följt IM genom stora förändringar, kriser och framgångar. Redan från början kände hon att IM låg före sin tid. 
   – Självförsörjning och kvinnors rättigheter var i fokus väldigt tidigt. Vi har alltid stått upp för utsatta grupper, som exiltibetaner och kurder från Turkiet. Jag har till och med träffat Dalai Lama tre gånger! 

Kris, förändring och framtidstro 

1995 kom den stora omorganisationen – finanskris och minskade gåvor tvingade IM att skära ned. Många medarbetare, inklusive sömmerskorna, fick gå. Det var en svår tid. 
    – Jag förlorade många kollegor. Men jag har alltid trott på IM – vi gör så mycket bra och har så fantastiska människor här.   
   Under några år var Anne-Sophie ensam ansvarig för registret. Samtidigt utvecklades IM:s arbete med fair trade, och i slutet av 90-talet vände ekonomin. Nya insamlingschefer och ansikten på gatorna genom face-to-face-värvning gjorde att antalet månadsgivare ökade. 
    – Jag har haft daglig kontakt med givare från första dagen. Det är en viktig del av mitt arbete. 

Integration, Gaza och framtiden 

Projektet Det nya landet 2015–2016 är ett exempel på hur IM vågat ta ställning. Det handlade om ömsesidig integration i spåren av flyktingvågen och väckte starka reaktioner. 
     – Folk undrade varför vi engagerade oss så, men vi stod stadigt. Vi hade svar på allt. 
   Anne-Sophie ser fortsatt ljust på IM:s framtid. Hon lyfter särskilt arbetet i Gaza och Ukraina, och vikten av långsiktighet. 
    – Vi har varit i Palestina länge. Vi är med där det behövs bäst. Jag känner stolthet över att vara en del av det. 
    En medarbetarresa till Rumänien år 2000 blev också ett minne för livet. Hon besökte både IM:s egna barnhem och ett statligt. 
    – Skillnaden var väldigt stor. På det statliga hemmet hade varje barn bara en säng och ett litet bord. Personalen var otroligt strikt och opersonlig och barnen saknade mänsklig kontakt. Det var inte kul att se – men viktigt. Det påminde mig om varför vi behövs. 

”Vi måste våga följa med vår tid” 

Under sin långa tid på IM har Anne-Sophie sett både bakslag och framgångar, men aldrig förlorat sin tilltro. 
    – Jag tycker att man ibland glömmer historien. Men vi försöker, och vi håller kursen. Samtidigt måste vi våga följa med vår tid. 
    Efter fyra decennier av förändring, utmaningar och utveckling är det fortfarande samma sak som driver Anne-Sophie Björk: tron på människors lika värde – och viljan att göra skillnad. 
    – IM har förändrats mycket genom åren, men det viktigaste har vi hållit fast vid: vår övertygelse om att en bättre värld är möjlig. Det är därför jag har stannat.  

Text och foto: Malin Kihlström