IM i Zimbabwe – Fyra decennier av hållbart bistånd

Långt borta över bergen mullrar åskan, men här på bergssluttningen skiner solen över låga buskar och träd som breder ut sig över den torra marken. Miriam Kapenzi går före på den smala stigen och visar vägen till sitt hus. Där, lite längre fram, med utsikt över dalen, ligger en rosa byggnad med en stor veranda. I den intilliggande hagen går getter och betar och framför huset ligger en frodig köksträdgård där kålplantor, tomater, pumpor och majs breder ut sig. Ett par citronträd som dignar av mogna frukter ramar in trädgården. Bredvid huvudbyggnaden ligger den traditionella köksbyggnaden och rök stiger sakta upp under det toppiga taket. 

Miriam slår sig ner på verandan, pustar ut efter vandringen och rättar till den vita hättan. Med ena handen pekar hon bakåt, mot den höga bergstoppen som tornar upp sig bakom huset och säger:

– Där uppe ligger vattendraget som vi tar vatten till odlingarna ifrån. Det var IM som lärde oss att bygga vattenledningarna. Jag har byggt dem med egna händer eftersom min man dog redan 1997. Så jag har klarat mig själv sedan dess.

 En get bräker högt för att kalla på sin killing. Miriam tittar leende på dem och fortsätter:

 – Och de där getterna som går där, de är avkommor efter den första geten som jag fick av IM – jag tror att det var 2010 eller 2011.

Ett Zimbabwe sargat av befrielsekriget

Tillvaron ter sig nästan idyllisk här i bergen i Nyanga i östra Zimbabwe. Men på vägen hit har vi passerat hyddor och fallfärdiga skjul som vittnar om en utbredd fattigdom i området. Hur kan skillnaden vara så markant?

För att hitta ledtrådar måste vi blicka bakåt i tiden. Närmare bestämt till 1985. Det var då som IM-medarbetaren Barbro Cluley anlände till provinsen Manicaland i ett Zimbabwe som var hårt sargat efter ett blodigt befrielsekrig. Arbetslösheten var hög, fattigdomen var djup och den sociala oron skapade konflikter och våld. Landet var också hårt drabbat av aids och spädbarnsdödligheten var hög. 

IM hade något år tidigare, efter en förfrågan från ett par präster, skänkt 200 000 kronor till anläggningen av en farm och återuppbyggnad av två yrkesskolor som lagts i ruiner under kriget. Barbro Cluley skulle nu inspektera hur pengarna hade använts.

Det visade sig att viss verksamhet fanns, men mycket krävdes för att få igång utbildningarna och jordbruket.  Under de närmaste åren sändes container efter container från Sverige med skolpulpeter och bänkar, symaskiner och vävstolar, skrivmateriel och en mängd andra redskap och förnödenheter. 

Ett par år senare var en av yrkesskolorna i full gång och utbildade bland annat skräddare och sömmerskor, murare, snickare, möbeltillverkare och skomakare. Dessutom bekostade IM en vårdklinik som en lokal kvinnogrupp hjälpte till att bygga. 

Den stora lantegendomen, Jenya Farm, vaknade till liv, grödor såddes och bevattningsanläggningar lagades och vattenrännor grävdes. 1992 bestod farmen av 220 hektar odlad mark, trettio man arbetade där och en jordbruksutbildning startade.
   

Skolavgifter och sparlånegrupper

De kommande åren utökades IM:s verksamhet i landet ytterligare. Flera barnhem fick stöd och material från IM och många barn fick sina skolavgifter bekostade av IM i början av 2000-talet.

 Ett av de barnen är Tabanda Chingaga som är brorsbarn till Miriam. Han förlorade båda sina föräldrar i aids när han var tio år gammal och fick då bo hos sin faster.

”Men Tabanda hade ingen annan, så jag tog såklart hand om honom.”

– Det var svårt för mig då, berättar Miriam. Min man hade ju dött och jag hade egna barn att försörja. Men Tabanda hade ingen annan, så jag tog såklart hand om honom. 

Tabanda som har kommit ut från huset och satt sig bredvid Miriam tittar kärleksfullt på henne och ler stort.

Miriam fortsätter:

– Det var tack vare IM som jag klarade det. Jag fick en get som var dräktig och jag fick lova att ge några av killingar vidare till andra familjer sen. Snart hade jag fler getter och de gav både mjölk och inkomster. Dessutom gick jag med i en sparlånegrupp som IM hade organiserat. Där fick jag både kapital och kunskaper om bland annat odling, kycklinguppfödning, djurhållning – och om hur man anlägger bevattningssystem! Det har lagt grunden för allt du ser här.

Miriam pekar ut över ägorna. Stoltheten i hennes blick är påtaglig. 

Över en miljon barn blev föräldralösa

Under sina första skolår fick Tabanda alla skolavgifter betalda via IM. När Miriam hade fått igång sin ekonomi klarade hon själv att fortsätta betala för hans skolgång. Idag studerar Tabanda till mekaniker på en tvåårig utbildning i den närliggande staden Mutare.

”Om inte IM hade stöttat Miriam så att hon kunde ta hand om mig hade jag nog levt på gatan.”

– Om inte IM hade stöttat Miriam så att hon kunde ta hand om mig hade jag nog levt på gatan – eller kanske inte levt alls, säger Tabanda allvarligt.

Tabandas historia är långt ifrån unik. Tvärtom. Aidsepidemin, som var som värst under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet skördade ofattbart många liv och över en miljon barn beräknas ha blivit föräldralösa. Som en följd tvingades många av barnen hoppa av skolan för att försörja sig själva och sina syskon, vilket ledde till att en stor del hamnade i fattigdom och hemlöshet. Risken för exploatering, barnarbete och sexuellt våld var också stor. 

Klubbhus och symaskiner

För IM kom detta att bli ett stort fokus. Förutom att betala skolavgifter och skolmaterial för föräldralösa barn och stötta sparlånegrupper drevs också kampanjer för att öka medvetenheten om hiv/aids och skolor fick stöd att starta inkomstgenererande projekt och att anlägga köksträdgårdar. 

Eftersom det oftast var kvinnor som tog ansvar för de föräldralösa barnen i byarna såg IM också vikten av att skapa hållbara försörjningsmöjligheter för dem. Ett stort antal kvinnliga hantverksgrupper fick därför stöd med redskap och material och deras hantverk såldes i IM:s affärer i Sverige.

Flera av de här hantverksgrupperna lever kvar än idag. I Chipinge besöker vi ett klubbhus som byggdes av IM 2004. Nelsah Kupangwa visar runt och berättar. Hon var med redan från starten när IM utbildade kvinnor i sömnad här.

”Med inkomsterna vi fick när vi sålde våra produkter kunde vi skicka våra barn till skolan.”

– Det fanns personal från IM här som lärde oss att sy, och IM gav oss symaskiner, bord och tyger. Med inkomsterna som vi fick när vi sålde våra produkter kunde vi skicka våra barn till skolan och vi kunde också ta hand om alla de föräldralösa barnen som fanns i byn.

Men utbildningen handlade inte bara om sömnad och företagande. Även frågor som jämställdhet, könsbaserat våld, barnäktenskap och sexuell hälsa och rättigheter behandlades.

– Vi lärde oss att vi har rätt att ta plats i samhället. Idag är jag ordförande i kyrkan och många av de andra kvinnorna har också ledande positioner, säger Nelsah och ler.

Kunskap som varar

Arvet efter IM lever i högsta grad kvar, det är tydligt. Och det allra tydligaste är kanske att det är kunskapen som är det bestående värdet – det kan man aldrig ta ifrån en människa. De senaste årens utmaningar, som cykloner, torka, extrem inflation och Covid-19-pandemin har fört med sig många svåra utmaningar, det vittnar alla som vi möter här om. Men den motståndskraft som byggts upp, genom både kunskapsmässig och ekonomisk styrka, har hjälpt människorna att ta sig igenom svårigheterna.  

Och det är nog precis det som är svaret på varför Miriam i bergen i Nyanga, som deltagit i IM:s projekt, kan sitta på sin veranda och titta ut över sina frodiga odlingar, medan människor i byarna några mil längre bort lever i fattigdom och utsatthet. Bistånd handlar inte om att ge för dagen, utan om att skapa möjligheter för livet. När resurser, kunskap och stöd når dem som behöver det mest, byggs en grund för egenmakt och framtidstro. IM:s arbete i Zimbabwe är ett tydligt exempel på hur hållbart bistånd kan förändra liv – och fortsätta göra skillnad långt efter att den ursprungliga insatsen är gjord. Miriam, Tabanda och Nelsah är bara några av alla de människor vars liv tagit en annan riktning tack vare det stöd de en gång fick. Och det är just det som är biståndets kärna – att ge människor verktygen att själva forma sin framtid.

———————————

Fotnot: På grund av neddragningarna i den svenska biståndsbudgeten kommer vi att under 2025 fasa ut verksamheten i Zimbabwe. Beroende på hur stödet från Sida kommer att se ut framöver kan vi behöva avsluta alla samarbeten i landet på obestämd framtid.