Mayakvinnornas röster hörs från byarna till FN

Vi träffar Eva Tecún i en enkel kontorsbyggnad i Guatemala City. Dörrarna står vidöppna och släpper in eftermiddagens hetta. En fläkt surrar tyst i bakgrunden medan Eva, som är samordnare för den nationella rörelsen Movimiento de Mujeres de Tz’ununija’, berättar om ett arbete som pågått i över ett decennium – och i själva verket i generationer. I ett land där ursprungsbefolkningens kvinnor möter både rasism, könsbaserat våld och fattigdom, har Tz’ununija blivit ett hjärta av motstånd. Ett nätverk som växt från gräsrotsinitiativ till nationell kraft.

– Vi kräver rätten till ett värdigt liv, tillsammans, säger Eva. Det är kärnan i vårt arbete.

Kolibrins kraft och kampens rötter

Tz’ununija’ är en rörelse av mayakvinnor som organiserar sig lokalt, regionalt och nationellt. Rörelsen tar sitt namn från fågeln tz’unun, kolibrin, som i mayakulturen står för uthållighet och livskraft. 

Organisationens struktur är lika genomtänkt som ceremoniell: ett mindre råd med tolv kvinnor, utvalda genom mayaceremonier; ett tekniskt team som sköter det administrativa arbetet; och ett politiskt råd där varje region representeras. Besluten formas från grunden – från de behov som uttrycks i byarna, vidare till nationell påverkan.

Gräsrotsrörelse med nationellt genomslag

IM stöttar flera av rörelsens kärnområden: arbetet mot våld och rasism, organisationsstärkande insatser och främjandet av kvinnors deltagande i politik och samhällsliv. Det handlar om att höja röster som annars inte hörs – att göra det möjligt för kvinnor att förstå och kräva sina rättigheter, att utbilda andra och att förändra från insidan.

– Vi vet att förändring inte sker uppifrån. Den börjar här, med ”myrornas” arbete, säger Eva.

Ett fredsavtal och dess efterskalv

Kvinnornas organisering har sin grund i en lång kamp för rättvisa och erkännande. När det långa och blodiga inbördeskriget i Guatemala tog slut 1996, innebar fredsavtalet ett formellt erkännande av urfolkens kulturella och politiska rättigheter. För första gången skrevs det in att mayafolkets språk, kunskap och deltagande skulle respekteras och främjas. Men löftena förblev till stor del ouppfyllda. Rasism, ojämlikhet och markkonflikter består än i dag – samtidigt som fredsavtalet lagt grunden för det politiska handlingsutrymme som rörelser som Tz’ununija’ i dag tar i bruk.

Från tystnad till förändring

Nästa dag har vägarna tagit oss långt från huvudstadens avgaser till en mindre by där representanter från flera kvinnogrupper samlats. Här är verkligheten konkret: kvinnor som säljer majs för att finansiera barnens skolgång, andra som stöttar överlevare av våld – och alla bär på sin egen berättelse om diskriminering, kamp och förändring.

I en trädgård på baksidan av ett hus, i skuggan under ett stort träd, slår vi oss ner i en ring på enkla plaststolar. Fat med färsk frukt skickas runt och kvinnorna pratar och skrattar.  Arcadia Muz Chavez de Cutzal som äger huset ber efter ett tag om tystnad och tar sen till orda och börjar berätta sin historia. Hon började jobba som lärare i den lokala skolan, men efter att i flera år blivit utsatt för rasism av rektorn och mött en utbredd tystnadskultur bland kollegorna insjuknade hon i en djup depression.

– Rektorn vägrade att prata med mig i en hel månad. Jag såg också hur mammorna till mina elever ur ursprungsbefolkningen behandlades, och jag orkade inte längre, säger hon.

Hittade ett sammanhang i kvinnogruppen

Ur depressionen föddes något nytt. En vän presenterade henne för en kvinnogrupp som var knuten till Tz’ununija, och där fann hon ett sammanhang – en plats där hennes erfarenheter inte förminskades, där hennes röst räknades. I dag fungerar hon som rådgivare för kvinnor som utsätts för våld. Hon tolkar, följer med till polisen, stöttar i rättsprocessen. Hon undervisar även i rättigheter och identitet – och i hur kolonialismen ännu lever i språk, lagar och strukturer.

– ”Om min man ser mig i sällskap med dig skulle han döda mig”, har kvinnor sagt till mig. Men de kommer ändå. För de vet att vi lyssnar och följer med hela vägen, säger Arcadia.

Arcadia berättar om en ungdomssatsning med åtta utbildningsmoduler – om bland annat antirasism, feminism och Guatemalas politiska historia. Kurserna är gratis, ges på helger och inkluderar mat och transport. Deltagarna är ofta barn till kvinnor i rörelsen – en ny generation som växer upp med ett språk för rättvisa.

Från personligt till politiskt

Ana Botan Chiviliu, i en vackert broderad huipil (blus) med rosa blommor och fåglar berättar hur hon utsattes för könsbaserat våld som barn. Hon fick aldrig gå i skolan – det var hennes lott som flicka att städa, laga mat och ta hand om syskon. Genom Tz’ununija insåg hon att det hon varit med om inte var normalt, utan ett uttryck för diskriminering. I dag är hon ledare i sin by.

– Förr sa de: du är kvinna, du ska inte prata. Nu lyssnar de på mig.

Men det är inte bara personliga berättelser. Det är också ett systematiskt arbete mot strukturellt förtryck. Tz’ununija är en av få aktörer i Guatemala som aktivt följer upp CEDAW – FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor – och som skriver skuggrapporter till kommittén. I dessa dokument lyfter de de särskilda förhållanden som urfolkskvinnor lever under: militära insatser i territorier, ökad risk för våld, landkonflikter med rötter i kolonialtidens gränsdragningar. Konstitutionen, menar de, är i grunden kolonial.

CEDAW:s rekommendationer blir ett verktyg i det nationella påverkansarbetet. Men det är inte FN eller staten som skapar förändringen – det är kvinnorna själva.

”Det enda som krävs är att någon är där.”

En tredje kvinna, Andrea Quiacain Ixcayá, berättar om sina 29 år i en kvinnokommitté. Hon har överlevt våld, liksom alla i gruppen. Nu följer hon med andra kvinnor till domstolar och myndigheter. Hon är länkad till åklagarmyndigheten – men får ingen lön.

– Jag har 19 pågående fall. Ingen hjälper mig. Jag lyssnar, jag följer med. Och ibland är det enda som krävs att någon är där.

Hon berättar om flickor som blivit våldtagna. En tioåring vars fall inte togs upp förrän fem år senare. Om myndigheter som kräver bevis – även från barn. Om hur pappor vägrar erkänna faderskap och om poliser som hånar kvinnor på grund av deras språk.

– Även när de talar vårt språk diskriminerar de oss. För att vi är mayakvinnor. Det räcker.

Motståndet som bär samhället

I många kommuner finns det statliga kvinnokontor – men de gör ofta inte mycket mer än att hänvisa till Tz’ununija. Kvinnorna i rörelsen får inget betalt. Men de bär samhället.

Mujeres de Tz’ununija’ är ett exempel på hur motstånd växer i sprickorna. På hur politisk kamp kan börja med en depression – och bli till en rörelse. På hur rättvisa byggs av dem som själva blivit utsatta.

De organiserar sig inte för att det är lätt. Utan för att det är nödvändigt.

Och i en värld där rättigheter ständigt är under hot, är det just deras arbete vi måste lyssna till – och stödja.

Text: Malin Kihlström