När dammen brast började kampen för Kherson

”När Kakhovka-dammen sprängdes kändes det som att mitt liv ställdes på ända. Kherson är mitt hem, min stad, och att se människor drunkna i vattenmassor eller stå kvar utan mat och skydd var outhärdligt. Tillsammans med en vän samlade vi ihop pengar och köpte en skåpbil. Vi lastade den full med båtar, flytvästar, mat, vattenreningstabletter och körde rakt in i katastrofen. Det var helvetet på jorden.

Men det blev också början på något nytt – jag insåg att jag inte kunde stå vid sidan av. Vi räddade människor ur vattnet, bar ut dem på båtar, och samtidigt organiserade vi ett stort nav där hjälpsändningar från hela världen kom fram. Senare började vi röja bort ruiner, reparera hus, ordna evakueringar och köra ett slags ’social taxi’ för människor med funktionsnedsättningar. Allt detta mitt i granatattackerna. Vi förlorade två kollegor och min man skadades. Det lärde oss att planera noggrant, men också att alltid vara beredda att improvisera.

Det var genom STAN som vi fick hjälp att utveckla vårt arbete. Vi fick verktyg, träning och stöd för att orka vidare, men också något ännu viktigare – någon som lyssnade. Donatorer vill ofta styra allt, men STAN stod på vår sida och såg till att våra röster blev hörda. Att vi, som faktiskt är på plats i Kherson, fick säga vad som behövs mest. För mig betyder det allt. Det gör att vi kan ge de äldre och utsatta i Kherson en känsla av trygghet, om så bara för en stund. Att de vet att de inte är ensamma. Att någon kommer när de ringer, hjälper dem att få mat eller barrikadera ett fönster. Vi är själva sårbara, vi lever med riskerna varje dag. Men vi vet att vi behövs. Och tack vare STAN har vi inte bara överlevt – vi har fått styrkan att fortsätta kämpa för vår stad.”

– Alina Shemedyuk

Foto: Privat/STAN