”När kriget kom hem till oss” 

Kateryna Shulakova är född och uppvuxen i Popasna i Luhanskregionen, bara några kilometer från Pervomajsk – en stad som ockuperades av Ryssland redan 2014. Popasna blev tidigt en frontlinjestad, och kriget var länge en del av vardagen.

– Redan då började jag engagera mig, berättar Kateryna. Vi samlades i ett center för fritidsverksamhet, byggde gemenskap och startade en organisation tillsammans.

Kriget bryter ut – på riktigt

När den fullskaliga invasionen inleddes befann sig Kateryna och hennes kollegor i Kyiv. De var där för att lämna in en projektansökan, men plötsligt handlade allt om överlevnad. Några stannade kvar för att hjälpa människor som försökte fly, andra kämpade för att sprida information från hemstaden där kommunikationen brutits.

Den 24 februari tog Kateryna tåget tillbaka till Popasna.

– Jag ville vara med min familj. Det kändes lugnare så.

Resan hem gick via Charkiv, där hennes pappa hämtade henne med bil. Under utegångsförbudet mötte de ryska stridsvagnar på landsvägen.

– När man ser tanks utan flaggor och inte vet vad som händer, då är man riktigt rädd.

Samtidigt var kriget inte helt nytt för henne.

– Jag var kvar i Popasna även 2014. Så själva kriget skrämde mig inte lika mycket. Jag var mer inställd på att göra det som behövdes för att underlätta för människorna runt mig.

Flykt och ekonomisk oro

När familjen till slut lämnade Popasna hamnade de i Odesa, där de bodde i tre månader. Den största chocken kom inte från bomberna – utan från den ekonomiska verkligheten.

– Mina föräldrar hade investerat allt i fastigheter. ”Fastigheter rör sig inte”, brukade man säga. Men det visade sig att de gör det.

Familjen flydde med väldigt små resurser. Föräldrarna, som drivit företag i över 20 år, hade svårt att hitta jobb. Trångboddheten, ovissheten och pressen tärde.

– Vi satt alla i ett litet husrum utan någon plan. Det var inte lätt.

En ny början med STAN

När Kateryna senare återvände till Kyiv kände hon för första gången på länge att hon kunde ta kontroll över sitt liv igen. Det var då hon kom i kontakt med STAN, en av IM:s partnerorganisationer i Ukraina.

Hon deltog i introduktionsworkshopen för programmet Young Diversity Ambassadors – och drogs snabbt in i gemenskapen.

– Det var som att kliva in i ett rum fullt av inspirerande människor. Vi skapade bland annat projektet Portraits of Luhansk Region, som betydde väldigt mycket för mig.

För Kateryna handlade stödet inte bara om utbildningar.

– Det viktigaste var människorna. Samtalen mellan aktiviteterna, gemenskapen, känslan av att höra till.

Genom STAN fick Kateryna ett nytt språk för sitt engagemang.

– Tidigare tänkte jag inte på mänskliga rättigheter, trots att vi jobbade med unga människor. Jag trodde att jag och mina vänner representerade ”alla unga”. Programmet öppnade mina ögon för hur mångfacetterad världen är.

Hon beskriver hur perspektivet skiftade: från att försöka anpassa sig själv till omständigheterna – till att vilja förändra dem.

– Jag insåg att jag kan påverka det som händer runt omkring mig. Det var en enorm vändpunkt.

Gemenskap som bär – även i krig

I dag har Kateryna arbetat, studerat och flyttat mellan flera länder och städer. Men oavsett om hon varit i Stockholm, Kyiv eller Ivano-Frankivsk har STAN funnits där som en trygg punkt.

– Jag visste att det fanns en gemenskap som kunde ta emot mig och stötta mig. Den känslan av omsorg betydde allt.

För Kateryna blev stödet från STAN inte bara en hjälp i krigstid – utan en grund att bygga framtiden på.

Foto: Erik Törner

Text: STAN, i bearbetning av Malin Kihlström