Sverige gör det svårare för människor att göra rätt 

Att navigera i det svenska samhället är inte alltid lätt. Ändå förväntas den som är ny i Sverige snabbt förstå myndigheter, digitala system och krångliga regelverk. Äldre personer förväntas hantera smarta telefoner, Bank‑ID och digitala blanketter. Personer med funktionsnedsättning förväntas själva hitta rätt i komplexa myndighetsprocesser. 

Samtidigt monteras den fysiska servicen ner som skulle kunna hjälpa människor att faktiskt komma in i samhället. Det är en farlig utveckling – och en motsägelse i ett land som talar varmt om integration, delaktighet och jämlikhet. 

Regeringens budget för 2025 innebär kraftigt minskade resurser till Statens servicecenter – totalt 150 miljoner kronor fram till 2027. Detta trots att servicekontoren under 2024 hade omkring 2,8 miljoner besökare och hanterade över 3,3 miljoner ärenden åt bland annat Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket. Konsekvensen är tydlig: kontor läggs ner eller får minskad verksamhet. Detta sker samtidigt som allt fler samhällsfunktioner digitaliseras. 

För den som är välutbildad, talar god svenska och har digital vana kan utvecklingen framstå som effektivisering. Men för många andra innebär den raka motsatsen: ökad isolering och större avstånd till samhället. När människor inte kan ta till sig information om sina rättigheter och skyldigheter begränsas deras möjlighet att delta i samhället. Det är inte bara ett praktiskt problem – det är en demokratifråga. Rätten att söka och ta emot information är en grundläggande mänsklig rättighet, fastslagen i artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och i Europakonventionen. Den gäller alla – oavsett språkkunskap, funktionsförmåga eller digital kompetens. Men rätten blir innehållslös om informationen inte är tillgänglig eller begriplig. 

Samtidigt är detta inte bara en fråga om rättigheter på pappret. Enligt förvaltningslagen har myndigheter en tydlig serviceplikt: de ska ge den hjälp som krävs för att människor ska kunna ta till vara sina intressen. Kontakter ska vara enkla, hjälpen anpassad till individens behov och ges utan dröjsmål. Denna serviceplikt är ett konkret uttryck för Sveriges internationella åtaganden. Staten har inte bara ansvar att tillhandahålla information – utan också att säkerställa att människor faktiskt kan förstå och använda den. 

När samhällssystem utformas på ett sätt som systematiskt missgynnar vissa grupper – som äldre, personer med funktionsnedsättning eller personer med begränsade svenskakunskaper – skapas ojämlika förutsättningar. Digitalisering utan tillräcklig tillgänglighet riskerar att exkludera.  
 
Nedmontering av fysisk service slår hårdast mot dem som redan står längst från systemen. När människor inte får det stöd de behöver för att förstå myndighetsbeslut eller använda tjänster riskerar deras rättigheter att bli beroende av individuella förutsättningar i stället för att vara lika för alla. Det är inte ett värdigt samhälle. 

När Riksrevisionen granskade servicekontoren 2022 pekade man på tydliga brister – bland annat att tolk används i mycket begränsad omfattning trots att språkbarriärer är en huvudorsak till att människor söker hjälp. Men slutsatsen borde vara förbättringar, inte neddragningar. 

I praktiken är det nu civilsamhället som försöker täcka upp där staten drar sig tillbaka. 

IM var med och utvecklade konceptet RådRum – öppna och kostnadsfria verksamheter där människor får stöd i kontakter med myndigheter och hjälp att förstå det svenska samhället. Varje dag möter vi människor som inte förstår myndighetsbrev, inte klarar digitala tjänster och inte vet hur de ska ta tillvara sina rättigheter. 

En volontär på RådRum i Lund beskriver situationen så här: 
”Vi upplever att det finns en större oro och rädsla nu, särskilt i kontakten med Migrationsverket. Det är svårt att hitta och förstå dokument på hemsidan, och det är svårare regler.” 

Civilsamhället kan göra mycket. Men vi kan inte ensamma bära ansvaret för ett samhälle som blir allt svårare att förstå. När staten drar sig tillbaka lämnas människor ensamma i mötet med system som kräver allt mer av individen. Det riskerar att öka både utanförskap och misstro. 

Vill Sverige att fler människor ska arbeta, delta och bidra behöver vi gå i motsatt riktning. Staten måste stärka – inte avveckla – den lokala och mänskliga samhällsservicen. Myndigheternas serviceplikt måste tas på allvar i praktiken. Och tillgång till begriplig information måste ses för vad det är: en grundläggande rättighet. 

För människor vill göra rätt. Men då måste samhället också ge dem en rimlig möjlighet att förstå – och därmed lyckas. 

Gabriella Fredriksson 
Generalsekreterare IM