”Vi trodde att vi skulle vara borta i en eller två veckor.”
Yuliya Garmash bodde i Izium-distriktet i Charkivregionen när Rysslands fullskaliga invasion inleddes. Liksom många andra hoppades hon in i det sista att kriget inte skulle nå hennes by – en plats utan strategiska mål, långt från fronten.
Men i mars 2022 började den intensiva beskjutningen av Izium. Explosionerna hördes allt närmare, och det blev tydligt att familjen inte längre var säker.
– Vi förstod att trupperna närmade sig. Förr eller senare skulle de komma hit, berättar Yuliya.
Flykt utan slutdatum
Beslutet att lämna hemmet var svårt och sågs inte som permanent. Den 5 april 2022 reste Yuliya och hennes familj till Tjernivtsi, med bara det mest nödvändiga: dokument, några tillhörigheter och familjens djur.
– Vi trodde att vi skulle vara borta i en eller två veckor och sedan återvända.
En vecka senare ockuperades deras by. Ockupationen varade i fem månader. Den tillfälliga resan blev en långvarig flykt.
Att stanna – trots allt
Yuliya, som har en funktionsnedsättning, erbjöds flera gånger evakuering utomlands. Men erbjudandena gällde bara henne – inte hela familjen.
– Att lämna hade inneburit att splittras. För mig var det omöjligt. Jag behövde vara med min familj, även om det innebar större risker.
Beslutet handlade inte om trygghet eller bekvämlighet, utan om samhörighet.
Livet som internflykting
De första månaderna i Tjernivtsi präglades av chock och väntan. Yuliya beskriver tiden som dimmig – dagarna gick, men livet kändes pausat. Samtidigt följde hon nyheterna från Charkivregionen och vänner som levde under ockupation.
– Du är fysiskt i säkerhet, men mentalt kvar där hemma.
Osäkerheten påverkade allt, även hennes arbete som engelsklärare. Hon tvivlade på om undervisning ens var meningsfull mitt under kriget. Men när hon så småningom återupptog kontakten med sina elever blev arbetet en livlina.
– Det gav mig en känsla av mening. Att jag fortfarande behövdes.
Stöd som gör skillnad
I Tjernivtsi sökte Yuliya aktivt efter stöd – särskilt som internflykting med funktionsnedsättning. Genom civilsamhället, bland annat IM:s partnerorganisation Zahyst, fick hon humanitär hjälp, praktiska råd och kontakter.
– När människor svarar, när någon hjälper dig, då börjar livet sakta stabiliseras igen.
Samtidigt mötte hon stora hinder. Många stödprogram var tidsbegränsade och hon föll ofta utanför systemen. Att gång på gång behöva bevisa sitt behov tärde på henne.
– Det påverkar ens värdighet. Som om man måste förtjäna rätten att få hjälp.
Ett liv i ständig osäkerhet
I dag bor Yuliya i Poltavaregionen. Hon arbetar, studerar och försöker skapa ett nytt hem. Men kriget fortsätter att prägla vardagen: strömavbrott, bristande tillgänglighet och en framtid som inte går att planera.
– Allt känns skört. Det är svårt att ens tänka några steg framåt.
Drömmen är densamma som för miljoner andra ukrainare.
– Att kriget ska ta slut. Att vi ska få leva i fred och kunna planera våra liv igen.
Yuliyas berättelse visar hur kriget slår mot människors liv långt bortom frontlinjen – och varför stödet till människor på flykt, till civilsamhället och till dem som annars riskerar att falla mellan systemen, är avgörande.
Text: Zahyst
Bearbetning: Malin Kihlström
Foto: Privat
Vill du bidra till vårt arbete?
Just nu satsar vi extra i Ukraina och Moldavien för att stötta kvinnor och familjer som på olika sätt drabbas av kriget. Din gåva behövs och gör skillnad.
Här kan du swisha din gåva. Varmt tack för ditt stöd!
Av: Malin Kihlström