Saeed gjorde film om utanförskapet

– Min historia börjar den 28 maj, 1994. Under min förlossning hände något som gjorde att jag fick syrebrist och föddes med cerebral pares.

Så inleder Saeed Qaffaf vår intervju. Han hoppar rakt in i ett förberett tal som han antagligen har gett många gånger förut. Han är nämligen en van talare vid det här laget och ämnet är han själv. Men vägen till att bli en självsäker aktivist, programmerare och föreläsare var krokig och fylld med gropar.

1999 började han skolan. Det var viktigt för hans föräldrar att han gick i en vanlig skola, inte så mycket för kvaliteten på utbildning utan för acceptansen, så att han kunde passa in. Efter ett antal avslag blev han till slut antagen och han beskriver de två första åren som problemfria. Men när han sen bytte skola på grund av att familjen flyttade började han på allvar förstå att han stod ut från mängden.

– Jag fick uppleva mobbing för första gången, men det var också då jag träffade min kompis Ahmad.

Han tittar på barndomskompisen som sitter bredvid honom. De bor tillsammans och när den här intervjun bokades var det en självklarhet att han skulle följa med. Det är nämligen inte helt lätt att röra sig i Amman om man är funktionsvarierad.

I sexan blev mobbningen värre och skolans respons blev att inte låta honom gå vidare.

– De sa att det innebar för mycket ansvar att ha mig kvar, att skolan växte, att det inte var säkert för mig att gå på en skola med så många elever, bla bla bla.

Så han fick avsluta sin skolgång på ett annat institut. Utöver mobbarna beskriver han sig själv som accepterad av sina skolkamrater, men inte av sig själv. Han funderade mycket på varför han hade blivit cp-skadad och framförallt hade han svårt att acceptera att han skulle behöva sitta i en rullstol resten av sitt liv.

Rullstolen blev ändå till slut hans verktyg, men för att komma dit var han tvungen att nå botten, något han går in på utan att jag ens har frågat.

– Under mitt andra år på universitetet kände jag att mitt liv inte utvecklades som jag hade hoppats, vissa människor tryckte ner mig och jag kände mig som ett totalt misslyckande, så jag bestämde mig för att göra slut på allt. Medan jag skrev mitt självmordsbrev dök det upp en video från ingenstans, med en australiensisk kille som levde sitt liv utan lemmar.

Saeed började gråta och när hans mamma kom in i rummet sa han att hans dröm var att en dag få gå på ett TedX-evenemang – och bara två månader senare anordnades ett sådant på hans universitet. Men istället för att bara sitta i publiken var Saeed en av talarna.

– Mamma föreslog att jag skulle ge ett föredrag, men jag förstod först inte varför. Vad hade jag att säga? Men det var de bästa nio minuterna och 18 sekunderna i mitt liv. När jag var klar applåderade och skrek 800 människor. De tyckte jag var fantastisk och jag tackade gud för att jag hade gjort mig till den jag är. Jag insåg att han inte ville skada mig när han skapade mig. Ja, han berövade mig något, men han gav mig annat. Han gav mig förmågan att prata inför folk och mitt budskap till alla barn som upplever något jobbigt är att allt händer av en orsak.

I detta sitt första tal pratade han om sitt liv och vikten av att gå i vanlig skola, men också hur ont det gör när någon stirrar på en för att man är annorlunda.

– Man känner sig som en utomjording, säger han.

Sedan dess har han pratat på diverse skolor och universitet och 2018 fick han jobb som programutvecklare och analytiker på mobilföretaget Zain.

I samma veva fick han kontakt med IMs samarbetspartner King Hussein Foundation och tillsammans producerade de nyligen en Youtube-video som Saeed kallar ”Imagine”.

– Föreställ dig att du vill ta en kaffe, men det går inte för att en bil står i vägen för rampen. Förställ dig att du behöver ringa 112, men du kan inte för att du inte kan prata. Föreställ dig att du har höga betyg och vill plugga vidare men bara kan välja på fyra olika utbildningar. Föreställ dig att du kämpar och trots det går en utbildning men måste hoppa av efter två år eftersom det inte längre finns någon transport, en hiss som inte anpassas för att det är för dyrt eller att en ramp som tas bort för att den tar för mycket plats. Det är det filmen handlar om.

För många utomstående reduceras funktionsvarierades rättvisekamp ibland till att handla om fysiska hinder, som rampar och svängdörrar, men de innebär som Saeeds film påpekar ett större demokratiskt problem. Det handlar om människors rätt till allt det vi andra tar för givet.

För tillfället har han 20 000 följare på Facebook och de senaste fem åren har han sett en stor förändring i Jordanien, men det är långt kvar, och Saeed tror att nyckeln ligger hos samhällets yngsta invånare.

– Om vi lär våra barn att acceptera funktionsvarierade människor växer de upp och blir föräldrar som accepterar funktionsvarierade människor.

Samtidigt vill han inte lägga allt ansvar på de kommande generationerna. Visst ansvar ligger på oss själva, här och nu, menar han.

– Det gäller att vi syns. Om människor inte ser oss kan de inte lära känna oss och då kan de inte känna för oss. Det är först när vi är ute ur bubblan, den fängelsecell många av oss befinner oss i, som människor kan förstå att vi betyder något, att vi kan bidra och inte bara är en belastning. Vi kan helt enkelt inte förvänta oss att de inkluderar oss om vi inte visar att vi finns.

Redaktionens kommentar:
IM samarbetar med King Hussein Foundation för att förbättra livsvillkoren för människor med funktionsnedsättningar i Jordanien. Dels handlar det om  att informera och sprida kunskap om deras rättigheter till allmänhet och beslutsfattare, och dels att agera för att det ska bli lättare för dem att ta del av samhället och olika typer av service. Insatserna bidrar både till det globala målet 10 – minskad ojämlikhet och det globala målet 16 – fredliga och inkluderande samhällen.