Valspecial: Vart är biståndet påväg?
Ett snack med Göran Holmqvist om solidaritet, civilsamhälle och Sveriges roll i världen.
Walking History
Walking History är en ideell arbetsgrupp inom IM som vill ta vara på och synliggöra erfarenhet och kunskap från IM:s innehållsrika historia. Vi vill vara en resurs för IM:s arbete idag och i framtiden.
Nu är vi igång!
IM:s snart 90-åriga historia rymmer många olika berättelser. Berättelser om människor och om verksamheter, om länder och om projekt, om händelser och möten.
Britta Holmström hävdade ofta att det är behoven som visar vägen. Även om IM är på väg in i framtiden, som vi alla alltid är, så är det viktigt att känna till sin historia. Det finns ett behov av det för att kunna fortsätta vägen framåt.
Mycket har skrivits om IMs historia och mycket går att läsa. Allt finns dock inte nedtecknat och ibland kan det vara svårt att finna källan till det som söks. Historien skrivs dessutom hela tiden och inom IM finns det kunskap och erfarenhet som kantas tillvara och skapa möjligheter för IM. Så föddes idén till Walking History
Vilka är vi och vad vill vi?
Walking History vill ta vara på och synliggöra erfarenhet och kunskap från IM:s innehållsrika historia. Vi vill vara en resurs för IMs arbete idag och i framtiden. Vi vill utveckla Walking History i nära samarbete med IM:s styrelse och generalsekreterare och vi vill vara en resurs både för det aktiva ideella engagemanget inom IM och för IM:s medarbetare.
Vi som tagit initiativet till Walking History är Birthe Müller, tidigare medarbetare och ordförande, samt Örjan Ekman, mångårig arbetande ordförande. I arbetsgruppen finns just nu Görel Råsmark, tidigare styrelsemedlem, och Günther Liebisch, mångårig medarbetare och styrelsemedlem.
Vi välkomnar alla intresserade och vill gärna ta del av just dina tankar och erfarenheter
via walkinghistory@imsweden.org
Ana Maria Narti 90 år
Rumänska kulturinstitutet i Stockholm bjöd in till ett varmt firande av Ana Maria Narti på hennes 90-årsdag. Många av Ana Marias vänner hade slutit upp och fina tal hölls som speglade Ana Marias aktiviteter inom kultur, bl.a. teater, politik, opinionsbildning, och som röst i exil för ett demokratiskt Rumänien. Ana Maria hade bett mig att säga några ord om IMs arbete i Rumänien. Det gjorde jag ju gärna. Jag var IM:s ordförande när vi tog besluten om att påbörja ett arbete i Rumänien.
Jag tackade Ana Maria för hennes viktiga insatser för vårt arbete. 1989 kunde världen se de hemska bilderna från de statliga barnhemmen i Rumänien. De kom via en BBC-dokumentär som hade Ana Marias kusin Ion Berindei som upphovsman. Reaktionerna var starka. Inom IM hörde många vänner av sig med vädjan om en snar insats för barnen. I januari 1990 tog IM beslutet att utreda möjligheten till ett långsiktigt arbete i Rumänien. IM:s kurator Margareta Liebisch fick uppdraget tillsammans med sin man Gûnther. Ana Maria gav IM viktiga kontakter i Rumänien, bl.a. läkarparet Chirila. IM beslutade sedan ”att inrätta ett habiliteringscenter för högst 24 barn som väljes ut bland s.k. obotliga barn på befintliga barnhem i landet.” I maj 1993 invigdes vårt center för 24 svårt skadade barn uppdelade på tre grupper. För Ana Maria var det viktigt att detta arbete skulle lyftas fram på hennes 90-årsdag.
För den som vill veta mer om den första tiden av vårt arbete går det bra att läsa avsnittet om Rumänien i boken Händelserikt. IM 1986–2006 av Kerstin Starkenberg och Örjan Ekman.
Vårt arbete i Rumänien innebar hjälp till självhjälp. Arbetet i Rumänien har fortsatt sedan IM avslutat sitt uppdrag där. Görel Råsmark, tidigare ledamot i IM:s styrelse, har följt utvecklingen och kommer att skriva om den på dessa sidor.
/Örjan Ekman
Foto: Rumänska kulturinstitutet
Från barnhem till värdigt liv – IM:s långvariga arbete i Rumänien
I samband med den rumänska kommunismens fall i slutet av 1980-talet uppstod en akut fråga: Hur skulle de tusentals barn som ”förvarades” i de statliga barnhemmen kunna räddas till ett värdigt liv?
IM övertog vårdnaden av 24 barn. Skapade hemliknande förhållanden, utbildade personal, förmedlade habiliteringsinsatser och såg som ett större syfte att vara förebildande. Flera internationella organisationer skapade liknande hem, men visade knappast samma uthållighet som IM.
IM hade också ambitionen att bidra till en genomgripande förändring i attityder till människor med omfattande funktionsnedsättningar. Det övergripande målet var att successivt föra över ansvaret för verksamheten till lokala aktörer, men att utveckla en hållbar inhemsk organisation visade sig vara en lång och bitvis mödosam process.
När IM fasade ut sina insatser i början av 2020-talet var det fortsatt mycket osäkert om verksamheten skulle kunna stå på egna ben. I en nybildad styrelse ingick flera svenska IM-representanter som efter hand skulle bytas ut mot inhemska ledamöter. Redan i starten visade det sig vara svårt att finna engagerade och kompetenta personer för uppdraget – och är så fortfarande.
Rumänien är fortfarande ett land med svag förmåga att ge individer med omfattande funktionsnedsättningar god livskvalité. De statliga institutionernas storlek har minskat, men de är i många avseenden fortfarande undermåliga. Att förändra attityder tar än längre tid. En avgörande faktor för det nuvarande centret i Voluntari är tillgång till personal som drivs av respekt för varje för varje individs särart och behov.
Av de ursprungligen 24 barnen kunde så småningom något enstaka barn återvända till sin ursprungsfamilj. Några kunde – efter år av behandling och träning – flytta ut och själva stå för sin försörjning. De som fortsatt bor på centret i Voluntari har ett gott liv med dagar fyllda av aktiviteter, till exempel utflykter och trädgårdsarbete. Det finns också möjlighet att jobba i centrets kemtvättanläggning.
Centret har nu även möjlighet att ta emot unga vuxna med mindre omfattande intellektuell funktionsnedsättning för träning. De bor under en tid i lägenheter i centret medan de förbereder sig för ett självständigt liv. Centret bedriver även daglig verksamhet.
Den nuvarande chefen arbetar hängivet med att utveckla verksamheten, men behöver mer av omgivande stöd. Det är fortsatt svårt att rekrytera kompetenta och engagerade personer till organisationens styrelse.
Det primära målet är nått: Ett tryggt och värdigt liv för de som bor på centret, och möjlighet att visa på en god verksamhet. Samtidigt kvarstår svårigheter med att rekrytera kompetent personal, och det omgivande samhällets bristande förståelse och engagemang utgör ett ständigt hot. Allt medan de som bor på centret ser fram emot varje dag med glädje.
Text: Görel Råsmark